Jag tackar Gud medan jag går runt på uteplatsen och plockar vissna blad från blommor och grönsaker.
Tack Gud för att du såg barnet i mig som ensam bar sin sorg.
Tack Gud för att du såg modern i mig som bar ett alltför tungt ansvar för livet.
Tack Gud för att du såg kvinnan i mig som övergavs när hon var sjuk och sårbar.
Tack Gud för att du såg mig och stod kvar i sanningen.
Det var inte den dysfunktionella uppväxtmiljön som skapade ett slukhål i mitt inre. Det var dödens inträde i mitt liv som sexårig flicka och sorgen efter honom som var likt en pappa som grävde ett svart hål i mitt känsloliv.
Det var inte moderskapet i sig själv som var alltför för tungt att bära. Det var avsaknaden av ett delat ansvar för det mest väsentliga, livet, som till slut bröt ner mig.
Det var inte så mycket vad männen gjorde som ledde till att jag blev sjuk. Det var vad de inte gjorde när jag var sjuk som nästan tog mitt liv.
Jag ser tillbaka på orsakerna som ledde fram till de konsekvenser jag idag lever med. Jag känner ingen bitterhet, inget agg, inte ens besvikelse längre. Varken inåt mot mig själv eller utåt mot andra. För jag ser att ingenting av det jag upplevde var något jag överdrev. Tvärtom, jag förminskade svårigheterna för att kunna överleva.
Men Gud gjorde inte så. Gud stod kvar i sanningen. Gud förringade varken barnet i mig, modern eller kvinnan. Gud såg och Gud förstod att vad jag bar på inombords behövde tid, omsorg, varsamhet och oändligt mycket kärlek.
Fadern satt i över fyrtio år och väntade på att barnet skulle hitta hem. På att hon skulle komma och sätta sig vid hans sida och rita sig ut ur sorgen. Varje teckning var ett framsteg Fadern hyllade genom att sätta upp bilden på sin himmelska vägg, sitt kylskåp, ja överallt där det fanns en tom plats. Tillsammans ritade de livet som råder hemma hos Gud.
När tiden var inne och modern i mig fick andrum från föräldraansvaret varannan vecka, då sände Gud sin son Jesus till mig. Jesus kom med en relation där jag kunde vila och låta mig ledas, där ansvaret för livet inte längre låg på mina axlar utan Jesus bar ensam det korset. Långsamt lyfte han av det tunga oket att vara en källa av närvaro, kärlek och liv för de som söker den källan i världen bortvända Gud.
När jag var redo att gå på djupet för att upptäcka och utforska vad som var skadat i mig och vem jag egentligen var bortom allt det traumatiska jag hade erfarit, då sände Gud den helige ande att älska mig, trösta mig och hjälpa mig läka för att jag slutligen skulle få återuppstå i Kristus som är kärlek, frid och ljus.
Jag ser att jag sålde mitt älskade hem i längtan efter den djupa kärleken och att få följa Gud. Det beslutet tog barnet, modern och kvinnan i mig ut på en resa där jag fick se vem jag verkligen var. Naiv var jag när det stora beslutet togs, det ser jag idag. Men oskyldig i min längtan och sann mot mig själv.
Idag har jag nya värdefulla erfarenhet som leder till nya val. Jag vet vad jag förmår. Jag känner mina mänskliga begränsningar och jag vet vad bara Gud klarar av. Jag kastar mig inte ut för klippor i blind tillit till att allt löser sig. Jag kliver inte ombord båtar jag ser har hål i sina skrov. Jag överger inte mig själv för att hämta Guds kärlek åt den som är lat och bekväm. Jag tar inte på mig det ansvar som Gud ålagt en annan människa. Jag försöker inte vara Messias, det är gott nog att vara Marie.
Jag tror att Sötnosen kan hela det inre barnet i andra människor, precis som hon helat mitt inre barn. Jag tror hennes vänskap med Anden kan inspirera andra att söka Den Helige Andes vänskap.
Jag tror att jag med min konst målar min väg till Paradiset och att mina tavlor kan bereda väg för andra att söka och gå i den riktningen som leder hem till Gud.
Jag tror att mina samtal med Gud kan inspirera andra att lyssna efter Gud i sitt inre och genom den relationen också lära känna sitt Sanna jag.
Jag tror att orden Kvinna i Kristus är en helig port för alla de som längtar efter Jesus. En port som leder till att de tar emot Jesus i sina liv och på sikt får leva sina liv som Jesus, i full tillit allas vår himmelske far.
Jag tror därför att Anden genomsyrar mitt arbete och att jag gör Guds vilja för mitt liv. Jag vet att det är många människors längtan, åtminstone många kvinnors allra djupaste längtan. Jag hoppas därför att mitt liv kan inspirera andra att söka sitt sanna liv hos Jesus.
Kram,
Marie
留言