"Jag tror jag är på en plats där något nytt kan växa fram." Så avslutar Ylva Eggehorn dagens text i min bok Natt och Dag: Ord för årets alla dagar. Om jag ska lita mer till mina egna teckningar från de senaste dagarna än till mina tankar och känslor, då vittnar illustrationerna om det Ylva beskriver. Jag tror jag är på en plats där något nytt kan växa fram.
Jag söker inte efter tecken, men jag tror på tecken från Gud. Jag går inte ideligen och känner efter hur jag mår, men jag lyssnar när kroppen talar till mig. När jag blir orolig över min egen hälsa tar jag numera den oron på allvar. Jag är alltför ofta en alltför tålig person. Bra på att stå ut, också när jag inte borde göra det.
Måndagen blev en rejäl väckarklocka. En påminnelse om vad jag levde med under flera år. Och en förståelse för att oavsett hur jag uppfattas av andra och utifrån sett, så är jag inte och har jag inte längre den styrka som min yta kan verka ha. Jag är buren varje dag av Gud.
Det har fallit sig så att jag haft möjlighet att kunna vara i kvinnocirklar på nätet dessa dagar. Den chansen har jag tagit. Jag har kommit som jag är. Med min smärta och mina funderingar över livet och vad mitt nästa steg är. Jag vet av erfarenhet från bokprojekten jag ledde att jag kan vara till nytta också under mina svåraste stunder. Jag kan lyssna och ta emot en annan kvinna, jag kan se och glädjas med henne, jag kan vara där och låta henne vara sig själv. Det är större än vad de låter. En sådan plats där allt för lov att finnas samtidigt är förvandlande på ett mystiskt sätt.
Jag har suttit tyst ihop med kvinnorna och skapat. De i USA och jag här i Sverige. Olika tidszoner, olika delar av världen, men ändå tillsammans. Tecknat smärtan. Tecknat tröst och lindring. Tecknat Jesus. Både den medelålders och en yngre version.
Jag har lyssnat på kvinnorna. Ett ord stod ut i mängden. Breathwork. Jag har känt så starkt att det i kroppen jag måste börja denna gång. Inte i anden eller själen. Jag behöver stärka kroppen först. På Youtube fann jag en behaglig ung kvinna med flera olika andningsövningar. Så skönt det är att vägledas in i min egen kropp. Jag har sparat övningarna i en egen liten privat spellista så jag kan praktisera någon av dem varje dag. För det är det som gäller, som fungerar för mig, att göra sådant som bygger upp mig en liten stund varje dag. Tandborstmetoden kallar jag det.
Redan innan jag blev dålig kände jag att det behöver vara slut med allt godis och alla kakor. Något måste ha hänt i min kropp i måndags när jag rasade ihop, för suget försvann. Det är jag tacksam för. Min kropp vill inte ha några tillfälliga lösningar, den vill mättas på djupet och ha god näring. Promenader med hundarna har det blivit och mycket enkel träning. Det fortsätter jag med idag. Varsamhet är min melodi.
Idag börjar terminen med dans igen. Jag dansar bugg sedan några år tillbaka. Under 2025 behöver jag dansa mer. Bygga mer muskelstyrka, uthållighet och bättre kondition. Dansen kommer också med glädje för själen och vila för sinnet. Jag behöver inte tänka. Kroppen har sin egen intelligens som jag litar till.
Jag försöker också sluta att visualisera. Detta för att avlasta mitt sinne. Låta det mentala vila. Jag som alltid bett både för andra och mig själv i bilder har nu börjat be med ord. Det blir såklart väldigt torftig jämfört med mina målande bilder, men så får det vara nu.
Inte heller försöker jag visualisera mig en framtid, längta och drömma i bilder. Istället får det nya komma via teckningarna, uppenbara sig bild för bild, steg för steg. Och min utmaning blir att tro på det som växer fram på mina papper. Ha tillit till det som tar form. Lita på att det som vill ske är Guds djupaste längtan för mig. Mer kärleksfull än den jag själv kan tänka och drömma om.
Istället för att meditera och vandra runt i Guds rike inom mig får jag framöver istället välja att vara närvarande med min andning och på det sättet umgås med Anden. Så lite tid som möjligt behöver jag tillbringa med mina tankar och så mycket som möjligt med min kropp. Det är där jag är nu. Jag tror det är platsen där något nytt kan växa fram.
Ihop med kvinnorna bryts min djupa ensamhet. Jag förstår nu varför. Vi talar om en ny ordning, en ny livshållning, om ett liv levt i samverkan med livet själv och den organiska hållbara rytm som finns i naturen. Guds ordning med andra ord.
Vi befinner oss ännu mitt i vintern. Våra kroppar är fortfarande i vila, i ett nedskruvat tempo, under ytan, i den mörka jorden med livet som gror där. Vi är närvarande med det som av sig själv vill växa fram till våren. Vi lever med orden "vad vill ske?"
Så ser inte samhället ut. Inte i Sverige och inte i USA. Inte i resten av världen. Det tas ingen hänsyn till den vinterdvala allt liv befinner sig i. Nu befinner vi oss i den tid då det sätts mål för året. Nu planeras det för fullt. Utifrån samma gamla tankemönster och strategier som om och om igen ger oss negativa resultat för såväl människor som Moder Jord. Hänsynslös och utarmande är den livshållningen, hela den inställningen till livet själv. Det är en ordning som inte alls begrundar vad som vill ske utan som helt och hållet utgår ifrån den självupptagna tanken: "Vad vill jag/vi uppnå?"
Jag vill inte vara med på det tåget längre. Utgången är given. Död. Människors död. Skapelsens död. Det finns ett annat sätt att leva. Ett liv där vi förvaltar Skapelsen och förökar allt det goda som vi fått av Gud. Inte där vi tömmer oss själv, varandra och Moder Jord på allt levande liv.
Det här är Madame Ooh la la i On Purpose Woman Magazine januari-februari 2025. Hon är ovanligt påklädd och bär på Sötnosen. De befinner sig fortfarande i vintertiden. Inneslutna och omslutna. Julen är förbi, den ligger bakom dem. Madame Ooh la las högra hand pekar på barnet hon bär i sin famn. En gest hon lärt sig av Moder Maria. Barnet i hennes famn är öppet och nyfiket. Mottagande och utgivande på samma gång. Kärlek i en liten förpackning. Barnets händer glöder. Barnet och kvinnan har sällskap av Anden.
Frågan Madame Ooh la la ställer är: "Vad händer om vi öppnar den julgåva vi fått av Gud?"
Vad innebär det att öppna dörren in till krubban och ta emot det liv som är nedlagt där? Hur kan jag kliva in i 2025 på ett nytt sätt och packa upp det år som nu ges mig dag för dag? Vilken är den nya ordning och livshållning som Gud ger mig genom barnet? Vad är det nya livet? Hur bär jag den dyrbara gåvan som Guds liv är? Hur blir jag den avbild av Gud som varje människa är ämnad att vara?
Mina frågor får också vara dina. Kanske har även du tröttnat på att leva ett liv som inte tar hänsyn till de begränsade resurser som både människokroppen och Skapelsen har. Kanske är även du trött på den egoistiska ande som styr och ställer i vårt samhälle. Den vinstdrivande och maktgalna ande som saknar verklig kärlek och omsorg för människan och vår natur. Kanske vill också du leva i samklang med Moder Jord och Guds ande som är kärlek och sanning. Kanske är också du framme vid den platsen där något nytt kan växa fram. Vet då att du inte är ensam. Jag är här. Många andra kvinnor är här. Säkerligen även en del män, även om de inte är i majoritet. Vi söker alla vår personliga väg framåt på den väg vi vill vandra ihop. Vi söker vår unika del och delaktighet. Vi undrar vem som ska hjälpa oss leva detta nya liv och vem vi ska få hjälpa på vår väg genom det nya livet. Aldrig har jag känt ett starkare "vi". En enhet. En gemensam längtan om en fredlig tillvaro för alla människor och en frisk planet att överlåta till nästa generation.
Kram,
Comments