Fjärde söndagen i advent och julafton, i år sammanfaller dessa två. I kyrkan är det Herrens moder och hennes sons födelsedag som då flätas samman. Det tror jag att de uppskattar, att firas ihop. Det är dessutom min namnsdag, Eva står sedan lång tid tillbaka uppskrivet i almanackan den 24 december.
Jag funderar såhär på julafton på Guds kärlek för Skapelsen, sin son och för mig. Jag tänker på vad Stinissen säger om Gud - att hans väsen är att gå ut ur sig själv, att det är den stora julgåvan till mig och till dig.
För mig är det nästan ogreppbart. Jag har svårt att tro på det, men jag vill och jag behöver det. Ett helt liv har jag gjort just så, jag har gått ut ur mig själv för att ge vad jag har åt de jag älskar. Men min djupaste längtan är faktiskt att slippa göra det.
Det finns ingenting som står högre på min önskelista denna julafton än att få vara mottagaren istället för givaren. Inte ens fred på jorden och slut på all hungersnöd kommer högre på listan. Det visar hur mänsklig jag är. Hur jag ingenting har att ge om jag inte först har fått ta emot det. Att av mig själv älskar jag inte andra och ser inte till deras bästa.
Kan jag vara lik Jesus i det som Stinissen skriver? "Sonen är lik Fadern i allt, utom detta enda att han är den som får allt och Fadern den som ger allt." Får jag efterlikna Jesus i det, att jag är den som får allt och Gud är den som ger allt? Jag vill det. Jag önskar det av hela mitt hjärta. Min själ ropar: "Gud, ge mig allt du har!"
På ytan kanske det ser heligt och fromt ut att gå ut ur sig själv och ge allt jag har till de människor Gud gett mig att älska. Men det har tömt mig på allt jag är och allt jag har.
Jag är en ganska vettig och reflekterande människa och har i många år ställt mig frågan om mitt beteende har grundat sig i medberoende, gränslöshet och brist på kärlek för mig själv.
Det märkliga är att min själ säger nej till det. Det är inte det sjuka i mig utan det friska som beter sig så. Själen säger att det är så hon formades.
Jag har behövt gå den vägen, att älska så intensivt att jag gett bort mig själv och allt jag har för att kunna ta emot Guds gränslösa kärlek. Vägen till mitt hjärta har varit den bakvända. Jag har behövt tömma ut mig för att kunna ta emot Gud.
För andra kan livet vara tvärtom. Omvändelsen kan handla om att gå från att vara mottagaren till att bli utgivaren.
Stinissen avslutar med att berätta att detta också innehåller ett förtroendeuppdrag. "Du ska få vittna om den sanna kärleken som blir synlig på jorden, då Sonen som av evighet föds av Fadern också föddes in i tiden."
Det där är en viktig detalj, att Sonen föds av evighet, att hela kärlekshistorien ligger utanför tiden men tar sin plats i tiden. Och det gäller också mig, att jag som ett barn, en dotter till Gud, inte heller bara föddes den där dagen i oktober 1968. Också jag får och kan födas om och om igen. Bli ny. Bli mer människa. Bli allt mer sann i tanke, ord och handling.
Krubban påminner mig om det. Jesusbarnet som ligger där har plats för mig. Jag får krypa ner bredvid honom och bli till i närvaron av honom. Jag får födas med honom. Lindas med honom. Älskas med honom. Gud har kärlek så det räcker för oss båda. Maria kan vårda oss båda. Josef kan vaka över oss båda. Den julgåvan ligger inte under granen. Den finns där på midnattsmässan när julafton övergår i juldag.
"Gud, hjälp mig att ta emot den stora julgåvan. Det är inte helt enkelt att gå från utgivare till mottagare, men jag vill. Jag vill verkligen inget hellre. Men det är läskigt. Vem är jag när jag inte är den som älskar och ger? Vem är jag när jag är älskad och tar emot? Jag vet inte. Men jag vill veta. Jag vill ta emot den julklappen av dig käre himmelske Far."
Med denna text hoppas jag att jag också uppfyller det viktiga förtroendeuppdraget från Gud, att jag med mitt liv och mina ord vittnar om den sanna kärleken som bli synlig på jorden genom Jesu födelse i krubban, livet som människa han lever fram till sin död på korset och evigheten han ger oss genom sin uppståndelse.
God Jul!
댓글