Jag stannar upp denna morgon inför några ord av Wilfrid Stinissen. "En mor kan man inte annat än älska och lita på, så har Gud iallafall menat det. Av en mor låter man sig uppfostras, vid hennes sida lär man sig att möta livet."
Jag älskar min mamma och har gjort så sedan barnsben. I avsaknaden av en pappa kom mamma att betyda allt. Hon är en snäll, envis och glad person som inte beklagar sig. Jag litar på henne. Hon är min mamma, intet ont önskar hon för mig. Men jag kan inte påstå att hon uppfostrat mig, jag har nog snarare uppfostrat mig själv och testat mig fram för att lära mig hur jag ska möta livet. Den där tonårsflickan jag skrev om igår blev tidigt vägledaren i mitt liv.
Nu ska inte denna text handla om min mamma, men jag vill ändå bara säga att en del barnfostran handlar mer om vad man som vuxen gör med sitt eget liv än hur man är ett stöd för sitt barns liv. Jag betraktade min mamma som barn, det förstår jag nu, för min ordning i skåpen liknar hennes. Detsamma hur jag tillvaratar fina presentpapper, band och liknande, att jag avkalkar kaffekokaren med ättika. I många andra typiska sysslor i hemmet har hon omedvetet fostrat mig till att vara en god förvaltare.
Efter Stinissens ord om uppfostran kände jag just längtan efter ledning. Det har jag gjort i väldigt många år. För det är svårt att på egen hand försöka lista ut när lydnaden är vägen och när ska jag vara rebellisk och gå mot strömmen? När vet den livserfarne mer och när vet tonåringen bäst?
För den som inte känner mig och har mött mig, utan bara läst mina texter, kanske jag framstår som en kluven person när jag talar om mitt inre barn, min inre tonåring, kvinnan i Kristus och modern jag är. Men sanningen är nog att jag kanske är mer hel än många människor just för att jag inte trycker undan sidor av mig själv utan ger dem utrymme, låter dem utvecklas, försöker förstå dem och lär mig efterhand att älska dem precis sådana de är. Gud är en, ändå är han tre. Jag är en, ändå är jag fyra. Plus Anden.
"Av en mor låter man sig uppfostras, vid hennes sida lär man sig att möta livet." Berättar Stinissen för mig vilken del av mig som är den bästa ledaren av min lilla tribe? Ska jag låta modern i mig vara vägledaren nu, utan att för dens skull kväva den ibland rebelliska tonåringen som också hon kan veta vad som är bäst i en situation? Är det inte vad min inre tonåring längtar efter allra mest, att få lov att ta ett steg tillbaka och följa i moderns fotspår?
Jag läser i en annan bok av Stinissen, Ordet är dig nära, om den lekfulla tolkningen av Skriften. "I den lekfulla tolkningen söker eller finner vi snarare helt nya personliga betydelser. Vi får vara som barn, leka med texten, komma på helt oväntade, originella tolkningar, anpassade till vår egen, speciella situation." Jag blir så glad över att läsa detta. Modern i mig har nämligen djup respekt för de människor som gått före henne på den väg hon vandrar. Stinissen är en sådan person. För Modern är lydnad viktigt. Inte blind lydnad, utan en lydnad som ser. Jag ser att Skapelsen inte är i uppror mot Gud och därför finns där en naturlig harmoni, mångfald och ordning i naturen. Jag ser att människan befinner sig i ett våldsamt uppror mot Gud och därför råder krig, massdöd, svält, fattigdom, slaveri, rasism, ockupation, ojämlikhet och ett uttömmande av hela Skapelsens liv. Jag ser att Stinissen är densamma i sin ena bok som han är i sin andra, att han kommer med frid till mig, tröst och vägledning och jag känner att han har ett milt hjärta som bär på mycket kärlek för både Gud och människan. Jag ser att han är min lärare och inte tvärtom. Men ibland skaver det när jag läser och det är okej. Det finns också sådant jag opponerar mig mot där jag känner att jag vet något han inte känner till om Gud och människan. Det är friskt.
Vad Stinissen just denna förmiddag hjälper mig med är att se att jag ska låta Modern vara vägledaren i mitt liv och när jag lyssnar till Stinissens ord om den lekfulla tolkningen är det som om han blir en ställföreträdande pappa till Sötnosen och säger till både henne och Modern att det Sötnosen gör är något gott, helt enligt Guds vilja.
"Vi får vara som barn, leka med texten, komma på helt oväntade, originella tolkningar, anpassade till vår egen, speciella situation." Det är vad Sötnosen alltid gjort och jag har låtit henne göra det för det har känts helt rätt i mitt hjärta. Fri uppfostran, liksom jag fick.
Men det är skönt att få Stinissens bekräftelse för i princip säger han "låt Sötnosen vara Sötnosen, det är precis det hon ska vara." Stinissen skriver också att "självklart ska man vid läsningen alltid ta hänsyn till trosanalogin, det vill säga trosinnehållets hela sammanhang. Men inom detta sammanhang finns gränslösa möjligheter att se ständigt nya fasetter." Sötnosen tar den hänsynen. Kring det råder ingen tvekan.
Häromdagen fick Sötnosen sitt nya ansikte. Läppar, näsa, ögonlock och ögonbryn. Det första hon gjorde vara att leka med alla sina nya gåvor. Gudsbarnet har blivit en liten flicka. Jag känner knappt igen henne. Hon är så stor. Men till det inre är hon densamma, hon är sig själv, fri att älskas och att älska.
Kram,
Bình luận