Jag ska villigt erkänna att jag är trött, att det jag längtar efter allra mest är vila. Djup vila. Sedan en månads tid har jag känningar i mitt vänstra knä. Kanske är det ledbandet eftersom obehaget sitter är på insidan av knät. "Skadan" har troligtvis uppstått när jag för ett tag sedan halkade och höll på att falla, men lyckades hålla mig upprätt. Det kan också ha hänt vid någon hundpromenad då Zumo gjort ett av alla sina hastiga ryck som jag inte varit riktigt beredd på. Jag tror iallafall inte att det är dansen som bär skulden.
Men det är inte knäet som gör mig trött. Det är den långa vandringen som ligger bakom mig och som jag ännu inte helt avslutat. Däremot är smärtan i det vänstra knäet en bra liknelse för var jag befinner mig på den färden mot frihet. För frihet är målet, det är viktigt att komma ihåg. Frihet från det som binder mig på ett osunt sätt. Frihet från mina själsliga sår. Frihet från mörker. Frihet från det destruktiva som bryter ner, söndrar och splittrar. Frihet från den ojämlikhet, kapitalism och konsumtion som finns i vår värld. Frihet att vara den jag är och leva mitt liv så som jag vill. Frihet vill jag för mig själv. Inte oberoende. Jag är beroende av Gud, Skapelsen och allt liv i den, inklusive människor.
Två stora hål i mitt hjärta har jag levt med under större delen av mitt 55-åriga liv. Två själsliga hål. Barnet och Kvinnan. Jag har grävt mig enda ner till botten av de båda såren och funnit att roten till det onda i båda dessa hål har varit densamma. Jag blev lämnad. Lämnad ensam med mig själv, mina tankar och mina känslor. Först som barn och sedan som kvinna. Om och om igen hände det mig, att jag lämnades ensam med sådant som inget barn eller vuxen ska behöva hantera på egen hand. Nära anhörigs död, svåra livsomvälvande förluster, abort, sjukdom, utstötthet, hemlöshet, utsatthet och fattigdom. Det har varit så obegripligt smärtsamt. Först när det hände och sedan när jag återupplevt dessa traumatiska händelser det under min vandring mot frihet och tillfrisknande.
Jag har skrivit mig fri och jag har ritat mig fri, därför kommer jag någon gång under 2024 att erbjuda just sådana kurser/workshops. Intressant är när jag blickar tillbaka att teckningarna kom före orden. Jag skrev visserligen 2006 när Gud gav mig bildspråket, men jag var lokalreporter och jag använde orden för att skriva om andra människor. 2007 började jag blogga och det var starten på ett skrivande som handlade om mina steg mot en frihet där mitt liv var lika värdefullt som någon annans. De har alltså varit mina ben, orden och bilderna. Det är med hjälp av dem jag vandrat. Jesus har varit min vandringsstav. Hans inträde skedde 2008, men inte förrän 2009 blev den staven synlig för mig och omvärlden genom bloggen som senare blev boken tid att lyssna.
Julen 2016 kom ett skifte. Året innan hade jag nått min botten. Efter att jag hade färdigställt bokprojektet och publicerat antologin Sensual Voices var jag tömd till min sista livsdroppe. Min vän Carina minns jag sade till mig att jag gick på ångorna. Det är sant. Det var Anden som höll mig vid liv. Min livskraft var helt slut.
Vad var det då som hände den julen för sju år sedan? På botten fann jag min identitet i Gud. Mitt sanna jag, som det kallas i andlig folkmun. Den jag är. Inte bara något andligt eller gudomligt väsen, utan Människan som Guds avbild. Fröet som är satt i min jord för att det vill bli till en växt som bär Guds frukter.
Jag såg vem jag är. Jag såg att jag var både ett barn och en kvinna. Jag förstod att Gud såg mig, annars hade jag inte kunnat se det jag såg och teckna det. Jag såg att Barnet inte var ensamt. Gud fanns hos barnet genom sin helige ande, Anden. Jag såg att Kvinnan inte var ensam. Gud fanns hos kvinnan genom sin ende son, Jesus.
Jag hade genom livet lämnats ensam av människor, men Gud hade aldrig lämnat mig. Gud hade stannat kvar när ingen annan gjorde det. Gud visste därför allt. Allt om mig. Allt jag hade gjort och allt jag hade varit med om. Jag var inte längre ensam med mig själv.
Jag har alltså tecknat mig fri i 18 år. Jag har skrivit mig fri 17 år. Jag har haft Jesus som min vandringsstav i 16 år. Dessa tre verktyg är skälet till att jag kunnat gräva mig igenom hela min livshistoria hela vägen ner till mina släktrötter för att läka det som varit sårat och traumatiserat, både mitt eget och det jag ärvt. Och under den resan har jag också plockat upp de verkliga äkta guldkornen som legat dolda där i mörkret och i lidandet.
Barnet i mig som idag är älskat gestaltar Sötnosen så fint. Jag förblir som ett barn inför Gud. Gåvan i det är att få vila i den kärlek som världen inte kan ge mig. Gudsbarnet är en gåva till andra barn genom den kärleken. Både de små barnen och de barn som finns i vuxna men som är fast i en sårad barndom.
Kvinnan i mig som gestaltas av Madame Ooh la la är också hon älskad. Inför Gud förblir jag trogen den avbild människan är ämnad att vara. Inför Guds blick behöver jag inte kämpa för mitt värde och min jämlikhet med mannen. Jag är Guds skapelse. Jag är den jag är. Kärleken som Gud nedlagt i mig som kvinna är av en mer mogen smak och karaktär. Med en doft och ett djup av vinet från vinstocken själv, Jesus.
Sötnosen och Madame Ooh la la gestaltar Guds kärlek för oss som hans barn och för oss som hans avbild, människan.
Varken Sötnosen eller Madame Ooh la la gör mig trött. De kommer med liv, med frihet och med en framtid olik den historia som ligger bakom mig.
Det som gör mig trött är att sammanställa och publicera den resa jag gjort. Själva vägen hem till avbilden, till Barnet och Kvinnan. Vad Gud gjort med mig under alla dessa år. Det jag tecknat och skrivit om i mina små bokhäften. De är bara en droppe i havet. 95 % har jag redan slängt. Både det handskrivna och det digitala. Men essensen av min resa vill jag dela med er. Den tror jag kan vara andra människor till hjälp. De människor som befinner sig i ett liknande skede av sitt liv. De som gräver upp sin och släktens trauman för att bli hel och fri.
Nyligen släppte jag boken nedan. Kristus i Kvinnan, Kvinna i Kristus. Klicka på bilden för att komma till min boksidan där du kan ladda ner den gratis, liksom alla mina tidigare.
På palmsöndagen, den 24 mars, som är inledningen på stilla veckan, släpper jag nästa lilla bok. Den skrev jag under fastan 2019 och boken heter Via Dolorosa, min korsväg.
Kram,
Comments