Jag har rensat skrivbordet på datorn idag. Fyllt och tömt dess papperskorg flertalet gånger. Säkerhetskopierat filer jag är rädd om, inte upp i ett moln någon annan äger, utan in på min egen lilla externa hårddisk.
Jag har idag mediterat en lång stund, vilket jag inte gjort på ett bra tag, och fått se vad det är i mig som gör mig ledsen och vad min smärta beror på.
Det var allt det destruktiva jag bevittnade igår i vår omvärld och min absoluta närhet som fick mig att vända hem och in till djupet av mig själv denna förmiddag. Igår hann jag bara precis titta igenom inspelningen jag hade gjort en timme tidigare tillsammans med Andrea Hylen när en våg sköljde in över uteplatsen med allt det skadade som just nu pågår i vår värld och i människor, och som jag i min ungdom valde att lämna.
Redan samma morgon hade jag fått en förvarning om vad som var på väg. Två unga killar som kom cyklande i hög hastighet på väg till skolan kastade skrattande in en tomburk, jag gissar att det var en energidryck, som landade hos grannen. Det var en medveten handling från deras sida. Och mycket allvarlig om man stannar upp ett tag och ställer sig frågan vad som driver ett sådant beteende hos unga pojkar och slutar upp med att avfärda det som pojkstreck.
Det blev en fin inspelning igår. Abba: My Heavenly Father not the Swedish Pop Group är titeln på samtalet där jag berättar för Andrea om Gud. Hur vi möttes för 25 år sedan, vad som ledde till att relationen fördjupas allt mer och hur jag kom att kalla honom Abba, pappa.
Vill du hellre lyssna på programmet finns Andreas podd "Carving a New Path" på Spotify.
Nästa vecka har vi planerat att spela in ett nytt avsnitt. Då ska jag berätta om min resa med Jesus. Jag har kommit på en lika vitsig titel till det programmet. Prenumerera gärna på Andreas podd så att du inte missar det och kommande avsnitt.
Det var Jesus jag umgicks med i min meditation idag. Saker som jag förut sett men inte riktigt förstått har jag nu fått klarhet i. Vilka delar av mig är hela och friska? Vilken del är det Jesus arbetar med just nu att läka? De svaren fick jag idag.
Jag minns så väl när jag började överlåta mig själv i Guds händer. Det var under en kall och ensam promenad när jag bodde i huset i Gessie. Året var 2011 eller 2012.
För min inre syn såg jag mitt inre barn och fylldes av förtvivlan. Det såg ut som om någon hade piskat henne över hela ryggen. Huden var uppfläkt och köttsåren djupa. Så det kom spontant, en djup inre rörelse, som om något fundamentalt mänskligt inom mig redan hade en vetskap jag aldrig hade behövt använda mig av förut. Jag gjorde som vilken mamma som helst hade jag gjort i min situation, jag tog barnet under armarna och lyfte upp det till Gud och sade: "Det här är mer än jag kan läka på egen hand. Tag emot mitt barn och ge inte tillbaka henne till mig förrän du vet att jag kan ta hand om henne utan att hon tar skada."
Idag är mitt inre barn frisk som en nötkärna. Det dröjde till 2016 innan Gud återlämnade henne i min vård igen. Helande tar tid. I synnerhet när såren är djupa, infekterade och har funnits i årtionden.
Den del i mig som har ont och behöver en läkare just nu är kvinnan. Hon är så brändskadad att hon inte har någon hud kvar på kroppen. Jag kan se rakt in till muskler, vävnader, skelett och organ. Men jag blir inte längre rädd och förtvivlad, men ledsen såklart.
Skadan uppstod redan när jag var en ung flicka. Lager för lager har sedan min hud skalats av genom livet och det är en skada som uppstått i relation till män. För att pojkar redan i ung ålder tillåts komma undan med att öveträda gränser istället för att de uppmanas att lära sig kontrollera sina egna känslor, vare sig det är ilska, förakt, åtrå eller något annat. Min hudlöshet är en konsekvens av ett samhälle där flickor och kvinnor ständigt möter en perverterad blick och en nedsättande behandling som sårar både kropp och själ, självkänsla och självbild, självförtroende och självtillit. Det är väldigt sorgligt och jag delar detta med alla flickor och kvinnor i vår värld och genom alla tider.
När jag betraktar kvinnan och Jesus denna morgon i min meditation ser jag att hon litar helt och fullt på honom. Det finns ingen rädsla alls i relationen till Jesus. Trots att det är Jesus som är läkaren kan han inte röra vid kvinnan, det berättar för mig hur allvarligt hennes tillstånd är. Så Jesus gör det enda som är möjligt i detta läge, han kammar varsamt och ömsint hennes hår.
Kram,
Comments