Det är Anden som fördelar Guds gåvor till oss människor. Kanske kan vi önska oss vissa gåvor av Anden, jag tror isåfall att jag skulle önska mig vishet, för kunskap kommer och går.
Det är sällan jag skriver om Anden, kanske för att Anden är så diffus. Fadern är Skaparen och en kärleksfull förälder. Jesus är .... ja så väldigt mycket. Bror, vän, frälsare, Guds son, ja listan kan göras så lång. Men Anden, vem är Anden?
Jag såg ett litet videoklipp denna förmiddag och kände för ett kort ögonblick den där gamla tyngden av en andlighet som hänger på mig själv. Där jag behöver en hel verktygslåda, en massa ritualer samt fysiska och själsliga övningar för att nå min fulla potential och leva som den människa jag kom hit för att vara. Det språket innehåller ord som attrahera, manifestera och energiblockeringar. Det är en väldigt betungande form av andlighet. Den lyfter inte av mina bördor, den är som ett tungt ok där jag är min egen Messias. Den andligheten kommer inte med gåvor, allt måste jag ha gjort mig förtjänt av. Vad jag har i mitt liv har jag själv attraherat och manifesterat. På gott och ont.
Gräver jag mig ner till roten av det förhållningssättet finner jag en tanke som egentligen säger att jag själv är skuld till allt i mitt liv. För den vars liv är lycka och framgång kan ta åt sig äran för allt det goda. Men för den vars liv är sjukdom och elände blir skulden obarmhärtig. Jag vill inte vara min egen Gud.
Jag sätter mig för att söka efter den första illustrationen av Anden. Kanske har jag tecknat Anden i någon form tidigare, jag vet inte, men jag fann vad jag sökte där jag trodde att Anden skulle finnas. I den allra första boken från julen 2016 där Sötnosen kommer till liv.
Jag inser att Anden i denna första illustration är en livgivare/livgiverska. Anden ger liv.
Livet som människa är en gåva ett moderliv föder fram. Livet som en Guds avbild är en gåva som faderlivet föder fram. Ingetdera av dessa två är något som hänger på människan själv. Lika lite som ett foster måste attrahera och manifestera sina egna ögon, öron och tår behöver inte heller vi bekymra oss om hur avbilden, den inre människan blir till.
Vi ska inte blanda oss i. Vi ska hålla oss utanför. Och det handlar inte om energi. Utan om materia. Anden vill bli kött och blod.
Vi föds med en livsande som är genomsyrad av tillit till livet och som kommer från Gud. Fingrarna sträcker sig ut från handflatorna. Trampdynorna sitter under fötterna, inte ovanpå. Ögonen ser och munnen vill ha mat. Allt är precis som det ska, utan att vi blandat oss i. Endast ett fåtal gånger är det något som går snett. Skälen till det kan variera.
Vi föds i tillit också till den som burit oss, till att hon ger oss allt vad vi behöver och när vi behöver det. Tillit är vårt naturliga tillstånd. Någonstans på vägen är det tilliten som går sönder eller förlorad, och som får oss att glida bort från Gud.
Gud sade en gång till mig när jag ännu arbetade som coach att endast en fråga behövde ställas människan, att den bar på alla svar. Frågan är: "När brister du i tillit?"
Människan har blivit ett kontrollfreak. Allt vill hon styra. Den inställningen har letat sig in också i andligheten som affirmationer, attraktionslag och manifestation. Den är förförisk, tanken på att forma och kontrollera sitt eget liv. Tills man förlorar all kontroll och inser att man kan göra sitt allra yttersta, men ändå inte styra över hur andra beter sig mot oss eller vilka val de gör som får konsekvenser i våra liv.
Vi är inte centrum av allt liv. Vi är blott en liten del av en gigantisk helhet och vi påverkas av varandra. Vi hänger ihop. När vi styr av en vilja som handlar om vad vi vill med våra egna liv tappar vi det stora perspektivet och struntar i vad Gud vill. Den egna viljan har en funktion, men vi använder den oftast såsom ett själviskt barn.
Att försöka tänka positivt är gott. Självrannsakan behöver alla människor ägna sig åt. Liksom att göra sitt allra bästa i varje given situation. Men det får inte bli ett ok som lägger skuld på människan. Det får inte bli till magiskt tänkande där jag tror att om jag inte affirmerar, rensar i mig själv eller utför vissa ritualer då rasar livet ihop som ett korthus. För livet hänger inte på oss människor. Livet vilar i Guds händer. Gud vill att vi är medskapare och medarbetare, det räcker gott. Livet fortsätter efter min död. Jag är väldigt viktig för ett fåtal människor vars liv aldrig mer blir sig likt när jag inte längre finns kvar. Men livet i stort märker ingen skillnad. Det är viktigt att påminna sig om det. Att jag är en mycket mycket liten del, men likväl djupt värdefull, älskad och betydelsfull för Gud. En gren för Guds ande att slå sig ned på.
Jag har många gånger sett att den som vill kontrollera sitt liv också försöker att ha kontroll över andra människor. Kontroll handlar alltid om bristande tillit och djupast sätt är det en misstro till Gud. Att vilja göra Guds vilja tror är det första steg vi kan ta. Att lära sig urskilja vad Guds vilja är, det är däremot ett livslångt projekt som tidvis kan verka enkelt och andra gånger är på gränsen till omöjligt. Därför behövs erfarna vägledare som kan hjälpa oss.
Eftersom Gud inte enbart formar en människa utan också en hel mänsklighet såsom illustrationen visar, är det av allra största vikt att vi människor inte lägger oss i. För kanske vill jag vara hjärtat i den nya mänskligheten medan Guds avsikt är att jag en stortå. Om jag då envisas med att bli vad jag själv vill kommer det att födas ett missfoster och är det inte lite så mänskligheten ser ut just nu?
Jag skulle inte vilja vara livmodern som bar ett sådant bångstyrigt barn som trodde sig veta vad som var bäst. Jag är glad att Anden är det moderlivet och att Anden accepterar att vara havande i tusentals år om så krävs, för att en fullkomlig mänsklighet en dag ska födas fram.
Så kanske ska vi inte be om några specifika Andens gåvor utan bara ta emot de vi får. Så att min vilja, hur god den än är, inte ställer sig i vägen för Guds vilja som har hela mänsklighetens perspektiv och inte bara mitt. För jag är ett barn av min tid och tiderna förändras. Jag vill gärna vara öppen för att låta gåvorna följa med i tiden så att jag får vara en medarbetare och en medskapare till Gud så länge jag lever.
Anden var gigantisk där uppe i den allra första illustrationen. Idag är Anden liten på bilderna jag tecknar. Inte för att Anden krympt. Inte för att jag blivit stor. Utan kanske för att Gud vill visa att jag aldrig får mer än jag förmår ta emot och bära. Gud anpassar sin Ande efter vad jag klarar av.
Anden är inte en tung börda. Anden är min bästa vän. Anden är kärleken jag tar emot från Gud. Anden är min medförfattare, min medillustratör, min ständige följeslagare som aldrig någonsin lämnar mig. Anden är den kärlek jag utger till andra. Anden är det ljus som lyser upp en mörk dag. Anden är min vägledare, min tröstare, min hjälpare och sanningens ständige försvarsadvokat. Anden ger liv. Anden är liv. Anden är min förbedjare.
Ibland känner jag Anden i en smekande sommarbris som rör vid min kind. Ibland upplever jag Anden i havet som bär mig när jag flyter fram. Ibland hör jag Anden i ett musikstycke som söker sig in i mitt hjärta. Ibland känner jag Anden som en tår som långsamt rinner nerför min kind. Ibland uppenbarar sig Anden i en bok som slår upp portarna intill min själ. Ibland rinner Anden ner genom kropp och själ som varm honung när någon ber för mig. Ibland kommer Anden som en omslutande kram som får mig att slappna av. Ibland tar jag emot Anden som en kyss som tänder en glöd djup nere i min kropp. Väldigt sällan kommer Anden med några ord från Gud, men när den gör det minns jag dem för alltid. Alltid kommer Anden med Guds kärlek i någon form.
Kram,
Comentarios