Det är märkligt, men ändå är det just så, att när jag öppnar sidan för inlägg på denna blogg är det som om jag sätter mig vid ett tomt vitt ark. Det är precis som när jag tar fram ett vitt ritpapper och väntar på att pennorna ska nedteckna vad som endast finns i mitt allra innersta. För det är just det som sker när jag bloggar. Min inre människa börjar nedteckna sin berättelse.
Det fungerar alltså inte att plocka fram ett worddokument och börja skriva, för då är jag inte förbunden med själva källan i mig. Brunnen jag grävt, ur vilken jag hämtar mitt vatten, är min blogg.
De allra första spadtagen tog jag den 27 augusti 2007. Den första brunnen finns kvar även om jag inte längre går dit. Själaglad blogg, här hittar du den: http://sjalaglad.blogspot.com/2007/08/att-berra-r-mitt-ml.html
Att beröra skriver jag då är mitt mål med bloggen. Det målet har förändrats även om jag som kvinna på många sätt är mig lik trots att 17 år har passerat.
Skälet till att jag började blogga var också att kommunicera med min omvärld. Jag var i en förändringsfas. Jag låg i skilsmässa. Hela min och familjens tillvaro var på väg att förändras. Under tio års tid hade jag arbetat som lokalreporter och skrivit om andra människor, nu började jag skriva och berätta om mig själv och mitt liv. Min blick var inte endast vänd utåt mot andra, den hade vänt sig inåt. Och inte enbart när jag mediterade, utan också i bloggandet som var min kontakt med omvärlden.
Jag stannar upp en stund och reflekterar över det jag nyss skrev. Var det så att bloggens djupaste syfte var att ge mig ett mått av distans till andra människor utan att bryta kontakten med dem? Ett andrum där också jag som person och mitt liv rymdes.
Jag hade känt mig kvävd i äktenskapet. Det var som om jag inte kunde andas till slut. Hela mitt liv hade kommit att handla om andra människor och deras behov. Maken och hans arbete, barnen med deras skola, vänner och fritidsintressen, släkten, vännerna och grannarna. Och utöver dem, alla de personer jag intervjuade och skrev om.
Var fanns jag? Vem såg mig? Vem intresserade sig för vad jag hade att säga, vad jag tänkte, kände, längtade efter och behövde? Hur skulle jag inte känna mig kvävd? Jag var inte min egen person, en egen individ. Jag var någon annans bihang. Jag var Luppes fru, barnens mamma, etc etc etc. Och jag såg inga möjligheter inom äktenskapet att få den individuella plats jag behövde för att min själ inte skulle kvävas till döds. Jag försökte hävda utrymmet och ta den platsen, men den som någon gång försökt rubba ordningen i en familjestruktur vet att det princip är omöjligt inom strukturen i sig, man måste bryta upp från den för att det ska kunna ske en förändring.
Under en stor del av mitt äktenskap rökte jag. Skälet till att jag började röka var inte detsamma som skälet till att jag fortsatte. Jag började för att vara lite tuff, men jag fortsatte efter att barnen hade fötts för att rökningen var den enda gräns som gav mig ensamtid. När jag rökte fick jag vara i fred med mig själv. Röken sade"Låt mig vara!"
Efter skilsmässan ersatte jag rökningen med meditation. Barnen lärde sig att låta mig vara när jag satt och mediterade. Meditationen signalerade "Stör ej!"
När man som jag har arbetat hemifrån i flera årtionden är det lätt att tro att jag är tillgänglig enbart för att jag är hemma. Det har varit en utmaning i hela mitt liv att hävda mitt eget space, min självklara rätt till mitt eget liv och mina gränser gentemot min omgivning. Jag har varit källan andra sökt sig till av alla möjliga skäl, men saknat en källa åt mig själv.
Sjutton år av bloggande har gett resultat. Goda resultat. Jag har i bloggandet funnit en källa till liv. Friskt levande vatten som strömmar fram ur Gud. Guds liv har fått ta plats i mitt liv. Guds kärlek för mig har jag besvarat genom att älska Gud med alltmer av den jag är.
Runt den källan har ett nytt liv växt fram, olikt allt annat jag känner till, med plats för mig men också för andra. Med ett mått av distans till människor, men samtidigt en djupare närhet och intimitet för de personer som önskar ha det med mig av egen fri vilja.
Även om människor som hyst kärlek för mig velat se Moder Maria i mig eller Maria från Magdala, så är det ändå en annan kvinna i Bibeln som jag allra mest känner igen mig i och kan relatera till. Och även om jag anar att jag också har något av en Maria och en Marta från Betania inom mig så är det ändå inte de systrarna som jag djupast sett kan spegla mig i.
För alla dessa fyra kvinnor har en kärlek till mannen som är platonisk. Jesus blir inte till i en kärleksfull och åtråfylld omfamningen mellan Josef och Maria. Maria från Magdala har ingen partner, hon lever för sin kärlek till Jesus. Systrarna Marta och Maria har inte heller de några män, enbart en bror vid namn Lasarus. Sådan är inte min kärlek. Jag har inte behövt eller velat söka min frihet utan mannen, utan istället i mannen. Den möjligheten hade inte ovan nämnda kvinnor och den möjligheten finns ännu inte idag för alla kvinnor, den existerar endast i en värld där mannen och kvinnan är jämlikar.
Min kärlek för mannen har aldrig bara varit en vacker tanke, ett andligt och själsligt äktenskap, något som saknar romantik och sexualitet. Min kärlek för mannen har alltid velat ta kropp och den kärleken är synlig också i min kärlek för Gud. Den vill ta kropp. Den vill materialisera sig. I böcker, illustrationer, tavlor, videoklipp, tiotusentals blogginlägg, ja alla sätt jag kan komma på att förkroppsliga kärleken till Gud välkomnar jag.
Hon finns vid en brunn. Kvinnan jag kan känna igen mig i. I Gamla testamentet heter hon Hagar och i det nya finner vi henne namnlös vid Sykars brunn. Jag igenkänner mig i dessa kvinnor som kvinnan som velat tjäna både Gud och mannen. Som en kvinna som inte velat välja den ena framför den andra. Som genom att älska mannen velat visa Gud min kärlek och genom att älska Gud velat visat mannen min kärlek. Och jag har betalat ett högt pris för den inställningen. Ändå ger jag inte upp den, för jag tror att människan är skapad till Guds avbild med en kärlek som vanligtvis inte är platonisk. En kärlek som är och längtar efter att förkroppsliga jämlikhet.
Runt min brunn har en ny tillvaro växt fram. Inifrån och ut. En plats som Sötnosen kallar för sitt hem. Hon är resultatet av min kärlek till Gud och till mannen. Ett barn till avbilden vi båda är som kvinna och man. Ett barn till det Gud nedlagt i oss båda, i oss alla, i dig och i mig. Det krävdes både Guds och mannens kärlek till mig för att Sötnosen skulle ta kropp, materialisera sig, bli sin alldeles egen illustrerade person med en underbar karaktär. Hon är frukten av det allra bästa i två människor. Och Gud utvalde mig att förvalta och föröka den frukten. I det uppdraget finns en viss likhet med Moder Maria. Att ge liv åt någon som är av Gud. Att vara ett hem för den personen, fostra den, älska den och vandra med den i kärlek.
Från den nya platsen i mig kan jag med enkelhet se på den gamla tillvaron som banade väg. Jag kan återvända dit när helst jag vill för att besöka det gamla, men jag har ingen längtan efter att bo och leva där mer. Den tiden är över. Den har jag brutit upp från. Den har gjort sitt.
Jag har liksom i datorspelens tillvaro vandrat i olika världar, i olika nivåer av livets spel och tillskanskat mig de olika gåvor som Gud hade placerat just där. När jag går tillbaka kommer jag inte att finna något nytt, men jag kan besöka dessa platser för att minnas och tacka för just den värdefulla gåva som gavs mig där och då. Framtiden behöver sina rötter.
Jag är också välsignad med möjligheten att vandra tillbaka till den plats i mig där jag först steg in till Gud. Till den platsen återvänder jag då och då för att skörda sådant Gud odlar fram i mig, också nu när jag är bosatt någon annanstans. Där jag en gång för 25 år sedan tog mina första fotsteg hos Gud växer idag sådant som mättar både Sötnosen och mig.
Minns ni vävstolen från igår? Gud skickade sina flyttgubbar till mig och gav vävstolen en plats i vårt nya inre hem. Till Sötnosen och Lilla M:s stora förtjusning. Om jag en dag har den i en fysisk bostad får vi se. Det viktiga är att lära sig att ta emot vad Gud vill ge och bli havande i sitt inre med det.
Ett tag har jag varit ensam där på den nya platsen i mitt inre som för en tid sedan öppnade sig som om den alltid hade funnits där, men legat dold för mitt öga. Den är enslig. Avskild. Men ändå sammanbunden med det som var och i viss mån ännu är. Där i det spartanska huset jag inte lyckats lista ut vad det är byggt av, mer än att det är från naturens egna material, bor nu vi alla. Det är hemma för Sötnosen, Lilla M, Madame Ooh la la och min styvson. Eftersom vi inte får plats alla inne huset gissar jag att alla sover under bar himmel.
I söndags hackade och grävde Madame Ooh la la en stor grop i den snustorra marken alldeles utanför ingången till huset. Sedan kom Lilla M bärande på den tunga vinstocken och släpade sedan fram en säck med ny mörkbrun härlig jord. Tillsammans planterade de alltså vinddruvor alldeles intill husväggen, jämte ingången.
Därefter byggde Madame Ooh la la vad jag ganska snabbt insåg var en ställning tänkt att vara en pergola. Jag gissar att materialet levererades via himmelen för plötsligt fanns bara det hon behövde till sitt bygge. Gud i ett nötskal, kan man säga.
Hur vinstocken så snabbt förgrenade sig är också ett mysterium, det var som om den väntat på att bli planterad i denna till synes arma jord. Och jag förstod att Lilla M och Madame Ooh la la gjorde allt detta för Sötnosens skull, för att hennes bästis Anden skulle ha grenar att sitta på. Så man kan säga att de byggde en Andens bostad vägg i vägg med deras eget hem. Jag såg framför mig underbara middagar med nära och kära under klasarna av vinddruvor, tills Gud satte vävstolen där jag trodde att matbordet jag skulle få duka skulle stå. Lite snopet faktiskt. Väldigt oväntat. Men vem är jag att säga till Gud var allt ska vara?
När vi alla nyligen återvände till de gamla världarna passade vi på att ta de skatter som ännu låg kvar där Gud en gång hade placerat dem. Snabbt som attan sprang Lilla M iväg och hämtade Boken i skjulet och precis som i datorspelens värld sade det poff och plötsligt fanns inte det gamla skjulet längre. Det Gud sände iväg mig till den 8 maj 2009 i min bok för Guds skull med orden:
– Snön ligger tätt på marken. Du sover i din säng. Utanför sovrummet viskar vinden. Den viskar ditt namn. Törnrosa. Vakna. Du har slumrat länge. Se våren som knoppat sig. Se ljuset. Led dig i ljuset. Led dig genom ögon som är fyllda av nyfikenhet. Öppna boken. Finns svar. Finns frågor. Finns svar. Tröttheten är borta. Tvivlen tvättade i vårsolens glans. Möt mig på ängen. Vandra vid vattnet. Gå längs stranden. Stig in i skogen borta vid skjulet på höger hand. Följ stigen. Skåda svaren i boken. Böckernas bok. Gör det nu.
Lilla M kom springande tillbaka till oss med Bibeln tätt intill sitt hjärta, sedan berättade Sötnosen att det var något hon behövde hämta som hon visste att hon hade lämnat kvar. Så vi lät henne springa iväg till den där enkla bostaden uppe på kullen alldeles intill hagen med får. En hage jag noterade nu rymde väldigt många fler ulliga djur än senast jag var här. Men de är inte mina att valla, Jesus är deras herde och det var länge sedan jag försökte blanda mig i hur han sköter dem. Det finns en självklar plats i mitt inre för dem, men någon herde är jag inte.
Vi såg Sötnosen stiga in i det lilla huset och jag förstod vad hon skulle komma tillbaka med. Eller snarare vem. Den där enkla bostaden var vårt gamla hem där vi hade en liten inneboende hos oss. En som inte riktigt kunde finna sin plats i världen.
Det lilla huset på kullen gick inte upp i rök. Det stod kvar efter att de två små vännerna kom ut ur det hand i hand. Jag har mycket kärlek för den lille gossen, men jag älskar Sötnosen mer. Och precis som Lilla M och Madame Ooh la la ville ge Sötnosen en gåva genom att plantera en vinstock och bygga en pergola åt Anden, behövde jag låta Sötnosen få ta med sig sin jämnåriga lekkamrat.
Alla de små barnen var så ivriga att komma tillbaka hem att jag lät dem springa i förväg. Jag såg ju att Anden flög ovanför deras huvud och visade dem vägen. Jag och Madame Ooh la la passade istället på att stanna till för att skörda vad Gud hade sått. Den tidigare ängen lös av allt som var gult. Solrosor tog vi så många vi kunde bära. De kommer med skönhet till hemmet och fröer att äta för både Anden och oss. Ett stort knippe med gyllene vete så att vi kan baka bröd skördade vi också. Och härliga mogna majskolvar fyllde vi våra korgar med. Vi såg på varandra och tänkte samma sak, Madame Ooh la la och jag. Ingenting av detta har vi sått, inte heller har vi vattnat eller hållit skadedjur borta. Ändå finns här en hel åker full av mat som vi får lov att skörda efter behov. Sådan är Gud. Just sådan. Barmhärtig och god.
Just nu sitter jag alltså här och väver under bar himmel i skuggan av vinträdets blad och klasar. Sådant är livet i Guds rike. Det han sått, odlat och ibland beskuret inom mig. Var alla de andra är vet jag inte. Jag ser dem inte just nu. Kanske är de och badar nere i lagunen. Var än de är så oroar jag mig inte. Jag må vara ensam här på denna plats, utan en man, men alla barnen och kvinnan som lever inom mig har en och samma far, och genom sin Ande vakar han ständig över dem. De är alla som den åker där vi hämtar vår mat. De växer och utvecklas utan att jag gör någonting alls. De delar sina gåvor med mig och med varandra. Fråga mig inte hur det går till för det är ett mysterium. Och jag njuter av det.
Ande, själ och hjärta är nu mättat. Min kropp är törstig och hungrig. Det är tid för mig att äta och dricka. Liksom jag inte kan leva utan fysisk föda, kan jag inte leva utan fysisk kärlek. Vad Gud gör för min inre människa kan ingen annan än han göra. Vad mannen kan göra för min kropp kan inte Gud göra. Det har han själv sett till. Det är Guds ordning. Jag behöver dem båda. De båda behöver mig. Det är grunden jämlikhet.
Platonisk kärlek är inget vi kan välja. Det är något Gud skapar i en människa. Ett fåtal. Den kärleken är inte högre, inte heligare, inte finare på något sätt. Den bara är sådan för att Gud valt att göra den sådan.
Jag är formad för kärlek till både Gud och människan. Till att älska och älskas av såväl föräldrar, barn, syskon, vänner och en man. Jag bejakar min längtan till fullo för jag bejakar den kvinna och människa Gud gjort mig till. Guds kärlek utsträcker sig genom mig i mina olika roller som mamma, dotter, syster, vän och som livskamrat. Guds kärlek kommer till mig genom samma roller från mina barn, min mamma, mina syskon, vänner och en man som älskar mig för just allt detta som är jag.
Dessa roller berikar varandra. De flödar över i varandra. De har samma mening och mål, precis som min blogg, att älska och att älskas med den kärlek som kommer från Gud. Och om någon av dessa kärlekar saknas mig under en period, söker jag tröst under tiden hos Gud, men bara i väntan på att slippa tröstas, i längtan efter att få ta emot och njuta av allt det Gud vet att jag behöver.
Gud upplever kärleken genom mig. Genom den kärlek jag tillåter genomsyra mig. Ingen kärlek vill jag undanhålla från Gud. Ingen. Gud är värd att få njuta av sin kärlek för den kommer ifrån honom ursprungligen.
Efter 17 år kan jag se att på bloggen framträder min inre människa. Under snart två årtionden har jag långsamt tagit form. Nu först framträder mitt ansikte, de ögon som Gud speglar sig i och de ansiktsdrag som Gud möter varje dag. Jag, mitt sanna jag, visar sig för dig som läser härinne.
Du skådar det sanna jag som höll på att kvävas i äktenskapet, som var tvungen att bryta upp för att bryta ny mark inom sig själv så att Gud äntligen kunde få ta sin plats som vinodlaren och trädgårdsmästaren. Ett uppbrott som också ledde till en brytning med min barndomsfamilj och min uppväxt. Inte för att splittra och söndra, utan för att hela och återställa allt som hade gått förlorat när Gud uteslöts ur våra liv.
Inte bara jag har fått betala ett högt pris. Också mina barn har fått betala såsom alla skilsmässobarn. Men om jag inte hade lämnat det liv som helt var rotat i den världsliga tillvaron hade mina barn eller deras barn i slutänden fått betala med sina liv. Det går inte att sälja sin själ till Mammon och tro att man en dag ska kunna köpa tillbaka den själv. Jag var tvungen att bryta upp för att gå och söka Gud och plantera honom i våra liv igen. I mitt liv först, men med en förhoppning om att det nya livet skulle fröa av sig i mina barns liv. Det har redan börjat ske.
Och kanske en dag kommer också någon eller några i den övriga släkten att söka sig till den källan som bara Gud är. Jag kom inte till denna värld för att begränsa Guds verkan i mig och de människor som finns i mitt liv. Jag kom för att öppna alla dörrar så att Gud får vara Gud såsom bara han kan och vill.
Gud har aldrig velat att jag ska stänga någon av de dörrar som leder till och från honom, men jag har inte vetat hur jag ska hantera och förhålla mig till denna oändlighet inom mig.
Vår nya inre bostad saknar både dörrar och fönster. Det är alltså inte slutenhet som ska avgränsa mitt liv. Det är ett mått av distans. Inte separation, utan avskildhet.
Jag har lärt mig efter 25 år att förstå det språk som Gud kommunicerar med till mig. Inre bilder. Bibeln har varit en god hjälp, en bra ordbok, men i likhet med aposteln Johannes har Gud nedlagt en hel värld i mig full av bilder och symboler.
Bara Johannes kan till fullo förstå vad han skrivit i Uppenbarelseboken. Bara jag kan till fullo förstå allt jag berättar för er, men vi skriver av samma anledning, Johannes och jag. Vi skriver för att uppenbara för er den process varje människa och hela Skapelsen måste genomgå för att i slutänden nya himlar och en ny jord ska födas fram. Vi beskriver samma andliga och själsliga kamp, men på olika sätt.
Att bryta upp från världen och den ordning som styr, att ibland bryta upp från föräldrar, barn och partner, allt det ingår i processen som något nödvändigt ont. För det är i de närmsta relationerna den gamla ordningen och strukturen binder oss hårdast. Det är oftast där vi begränsar varandra istället för att befria varandra. Vi gör det av rädsla för att förlora familjegemenskapen. För i vår primitiva hjärna står den gamla gemenskapen som en garanti för vår överlevnad och vår trygghet. Och endast tilliten till och tron på Guds kärlek kan överrösta den primitiva gamla överlevnadsmekanismen och börja skapa nya tankebanor som slutligen leder oss fram till det ögonblick då vi kallas till att ta "a leap of faith". Inte bara för vår egen själs skull och med självförverkligande som mål, utan också för hela mänskligheten och för att formas till medhjälpare åt Gud. För den som själv är bunden kan inte befria någon annan.
Kram,
Comments