1. Bakom förhänget som brast talar jag med Jesus

Jag låter solen värma min rygg. Under hallonplantan sticker spröd plocksallad fram som ännu inte är stor nog att äta. Pepparmyntan trivs på den soliga platsen i hörnet och är vacker ihop med den mörklila lavendeln. Jag tycker lavendel är vackert. Det är en blomma som är flitigt förekommande i Sötnosens värld slår det mig. Senast igår ritade jag en buske vid hennes sida.

Världen utanför smyger sig in i min inre värld. Men jag är också tacksam för att det finns något som filtrerar vad som tränger in till henne. Det är det Sötnosen visade mig i en teckning jag ritade igår, förstår jag nu idag när jag tänker på det.

Det finns ett draperi som skiljer hennes värld från omvärlden. Inte en hög mur eller en stängd dörr. Det är mer som ett par gardiner som hon kan titta ut igenom men ingen kan gå in genom. Intressant faktiskt.

Om Sötnosen är någon form av omedvetet gudsmedvetande i mig så minns Sötnosen ord ur Bibeln och använder dem. Hon tycks vara ett djupare medvetande i mig som lyssnar till Anden när jag läser Bibeln. Hon verkar ha sitt eget lilla Ordförråd där i sin verklighet som mitt sinne har accepterat men inte riktigt förstår förrän jag tecknar något och sedan tar mig tid att fundera över vad det är jag har ritat.

Med hjälp av mitt förstånd och min fantasi tänker jag att hon helt enkelt återanvänt det där förhänget i templet som brast när Jesus dog på korset.

Men Jesus ropade än en gång med hög röst och gav upp andan. Då brast förhänget i templet i två delar, uppifrån och ända ner, jorden skakade och klipporna rämnade, och gravarna öppnade sig. Många kroppar av avlidna heliga uppväcktes, och efter hans uppståndelse lämnade de sina gravar och gick in i den heliga staden och kunde ses av många.

(Matt 27:50-53)

Kanske är Sötnosen det heliga i mig som uppväckts och som gått in i den heliga staden. Det heliga som dog och begravdes när jag var barn och traumatiserades.

Förhänget hängde för och dolde det allra heligaste i templet hos judarna, berättar det Gamla testamentet för oss. Där innanför det mycket tjocka tyget som i äldre bibelöversättningar kallas "förlåten", vilket är intressant, förvarades förbundsarken, de två lagtavlorna, Arons stav och en skål med manna, och över dessa bredde två keruber i hamrat guld ut sina vingar. (Rätta mig gärna om jag har fel.)

När jag tänker på teckningen jag ritade så är förhänget sönderrivet och just därför kan Sötnosen kika ut. Men det tycks inte gå att kika in för andra människor, utanför står det nämligen en pojke som tror att han är ensam och att ingen ser honom. Men Sötnosen ser honom tydligt.

Jag tycks kunna se in i hennes värld. Kikar jag in i mitt allra heligaste då? Är det vad Jesu död på korset i praktiken faktiskt är? En verklig väg hem till Gud så att människa och Gud, jag och han, inte längre behöver vara skilda åt?

Hänger detta samman med vad jag skrev igår, att jag hellre är fattig och bor i en koja än lever utan kärleken till och från en man? Går det ens att återvända till Eden på egen hand när människan som Guds avbild är just enheten mellan kvinna och man? Är inte Eden den plats där allt är återupprättat, där allt är helt igen?

Igår hade jag ett långt samtal med Jesus. Inte där uppe på berget i kapellet jag byggt åt honom, utan nere i den djupaste dalen där hans kors står. Det hade växt sedan jag var där sist. Det var enormt. Om ett träkors kan växa är det knappast dött, då måste det också vara levande.

Vi samtalade länge, Jesus och jag. Sötnosen satt mellan oss. Jag lade fram mitt ärende för honom utifrån allt jag läst i Bibeln. Adam var inte ensam. Gud såg att det inte var nog med sällskap från djuren. Abraham hade sin Sara. Noa sin fru. Elisabet sin Sackarias. Och inte minst, Maria sin Josef.

"Jesus, till och med du behövde en far och din mor Maria en make. Varför skulle jag då vara annorlunda? Sötnosen behöver en mänsklig pappa som delar vårdnaden om henne med mig. Jag behöver en man som älskar oss, henne och mig och mina tre människobarn."

Efter en stund sade Jesus det där märkliga som han sagt en gång förut. "Förlåt!" Sedan reste han sig upp och berättade för mig och Sötnosen att han var tvungen att ge sig av hem. Jag blev snopen och sade att jag inte ville att han lämnade oss ensamma. Det är en sak att vara fysiskt ensam och en annan att också vara ensam till ande och själ.

Då svarade Jesus att det var brådskande. Han använde just det ordet, brådskande, och att detta behövde han själv ta hand om och inte överlåta till någon annan. För jag frågade om inte han kunde sända Gabriel, Herrens ängel, med budet hem så att Jesus kunde vara kvar hos oss. Men det gick inte, svarade han. För detta ärende var brådskande.

Vi satt kvar, Sötnosen och jag vid korsets fot när han vandrade iväg.

– Kommer han tillbaka? frågade Sötnosen.

– Jag vet inte om vi får träffa honom igen, svarade jag sannesenligt.

Det vore mycket dumt att ljuga för henne som inte vet hur man talar något annat språk än sanningen.

– Men vi kan sova här i natt om du vill, sade jag sedan. Här, där han nyss satt med oss.

Det ville hon.

– Kan vi slå upp mitt tält? undrade Sötnosen. Det jag har fått av pappa.

– Självklart, svarade jag och bums stod tältet där med öppningen vänd mot havet som Jesus nyss vandrat över som vore han en skräddare som kunde gå på vatten.

Men innan vi visste ordet av öppnade sig plötsligt en skogsstig för oss. En som förut inte fanns där men som nu var fullt synlig för oss båda. Jag svarade att vi genast måste ge oss av, trots att det var sen kväll och snart natt. Vi bröt upp och gav oss iväg hand i hand utan att se oss om. Omgiven av träd och buskar på båda sidor var det inte svårt att veta i vilken riktning vi skulle vandra. Det fanns inga sidospår och stigar. Bara en enda grusväg.

Efter ett tag stannade Sötnosen och vände sig mot mig.

– Mamma, har vi allt med oss? Alla mina gåvor från pappa.

– Visst har vi det mitt hjärta, svarade jag. Och började räkna upp de jag kom ihåg. INRI-brädan, tältet, hopprepet, pallen med sina tre ben, guldkronan och just då kunde jag inte komma på vad mer hon hade fått, men jag visste med all säkerhet att de låg där i ryggsäcken jag bar på. Och så har vi såklart Bibeln, ritblock och pennor med oss, avslutade jag.

– Men allt som jag fått av dig då, ska vi inte ta det med oss? undrade hon.

– Jag vet att du tycker om dockhuset och dockegossen jag lekte med som barn, sade jag vänligt. Men vet du mitt hjärta, det är bara leksaker. Vad du har fått av din pappa är så mycket viktigare att vi bär med oss. Det andra får vi lämna kvar så att vägen Jesus öppnat för oss inte växer igen för att vi bär mer än vi behöver.

– Jag älskar dig, mamma, svarade hon.

– Tack mitt hjärta, svarade jag. Jag älskar dig så mycket att jag kan lämna allt mitt bara du får leva och må bra.

Sedan fortsatte vi att gå hela natten.

Kram,

Marie