Vet du vad jag längtar efter allra mest? Djup vila för min kropp. En sådan som infinner sig när de grundläggande sakerna i livet har lagt sig på plats. Jag bär mycket. Inte i form av oförrätter, djupa sår, bitterhet, agg och infekterade relationer. Min tyngd är av ett annat slag.
Jag bär en mycket djup sårbarhet. En känslighet och finkänslighet. Jag bär en tro som inte bara jag själv lutar mig mot utan också dem jag älskar som inte har en tro. Jag bär ett hopp om en ljusare, mer kärleksfull och fredligare framtid för mig själv, min familj, vänner och hela vår Skapelse.
Jag är trött idag. Gårdagens sena midnattsmässa och sommartiden som stal en timme tar ut sin rätt. För lite sömn blottlägger alltid vem jag är under den handlingskraftiga och praktiska Marie. Jag ser hur jag fått stålsätta mig denna vecka av olika personliga skäl. Jag känner vad det gör med min kropp. Och när den stålmuren förvandlas till sand då är det så lite som behövs för att tårarna ska börja rinna.
Jag är dem båda. De är lika äkta. Den handlingskraftiga som man kan lita på står kvar i de allra mest utmanande situationer livet kan bjuda på. Den sårbara och sköra som av sig själv vet att hon inte ens kan andas av egen kraft.
"Du är stark", säger människor när de får höra om min situation och min historia. Men det är inte sant. Styrkan människor upplever är inte min. Varken när den visar sig som uthållighet och uthärdar de svåra händelserna och omständigheterna jag möter. Eller när styrkan visar sig som mod och ärlighet i de stunder då jag berättar sanningen om mig själv och visar mig sårbar.
Vi lever i en värld som har svårt för sanningen och helheten. Vi delas upp i antingen starka eller svaga. De starka tillåts inte att vara svaga och de svaga får aldrig visa sin styrka. Det är skälet till att jag kände mig tvingad att säga nej till hjälpen från vårt samhälle när jag behövde den som allra mest. När den som är svag visar tecken på lite styrka tyngs vi ner av krav som är orimliga. När den starke visar tecken på svaghet förkastas den.
Allt som behövs i mitt fall är för lite sömn för att livets skörhet ska bli synlig för mig. Plötsligt står jag helt naken och skyddslös, men jag blir inte längre rädd. Jag får kontakt med tillvaron, hur det är att vara människa i en värld som förlorat sin varsamhet och närvaron med det levande. Här finner jag en vän som lär mig om vänlighet. Här finner jag den som lägger sin mun över min och andas åt mig. Här finner jag det liv jag bär inom mig som inte är mitt eget. Det liv som är styrkan andra förlitar sig på. Det liv som jag fått att bära och vara en boning för. Det liv som jag aldrig skulle uthärda att förlora. Det liv som jag med mitt liv gör allt för att värna och beskydda, ta hand om och älska. Förståndet kan inte riktigt greppa detta, att Gud har nedlagt en bit av sig själv i mig. Att jag som människa inte bara har ett eget liv utan också får bära Guds liv. Om jag hade vetat detta tidigare hade jag nog levt mitt liv på ett annat sätt. Mer varsamt. Mer vänt mot Gud än mot er andra. Förtroendet Gud visar mig förblir obegripligt, men ändå helt sant.
Jag önskar att jag en dag får leva med en man som vet detta om mig, att min främsta uppgift som människa är att värna Guds eget liv som jag bär med mitt liv. Så att mannen är varsam om mitt liv. Så att han vet hur han ska leva med hela mig, både den handlingskraftiga och den sköra. Då kommer vi att få möjligheten att lära känna Gud ännu djupare än vi förmår göra på var sitt håll. För Gud kommer att avslöja sig när kärleken tagit sin boning i oss båda.
Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden! Så ropar vi kristna idag. Vår Gud är den levande guden. Inte ens döden kunde besegra honom. Inte ens i döden är vi längre ensamma, för Jesus steg in där till oss för att bära med sig oss ut i livet. Sitt liv.
Glad påsk önskar jag därför er alla idag.
Kram,
Han er opstanden🙏❤️