Jag möter upp en del smärtsamma känslor och minnen som handlar om denna tjej, Marie som precis börjat andra året i gymnasiet. Jag bär henne med hela min värkande vänstra sida i min kropp.
Leendet är stort. Jag är närvarande. Men inom mig är jag vilse. Jag har tappat bort mig själv. Vet inte vem jag är. Känner inte igen mig själv. Hittar inte min plats i klassen. Den självsäkerhet jag klev in med året innan är som bortblåst. Jag trivs inte i skolan. Inte med lärarna. Inte med något eller någon alls egentligen.
Hon har varit närvarande de senaste dagarna, denna unga Marie som befinner sig i övergången mellan barndom och ungdom, på väg mot vuxenlivet. Jag utforskar denna del. Gråter med henne. Står kvar och tar emot henne. Jag minns hur hon var i nionde klass och ser vem hon sedan blev i gymnasiet.
Jag var en självsäker tjej i grundskolan. Säker på mig själv. Trygg i min kropp. Trygg i min relation till både tjejer och killar. Trygg i mina prestationer, både i skolan och på fritiden. Jag var inte bäst, men bland de bättre. Inte snyggast, men bland de söta. Jag hade kompisar bland både killar och tjejer, i skolan och utanför. Jag trivdes med mig själv och med andra i de flesta vardagssammanhang. Jag hade ingen oro inför framtiden. Inga tankar på att jag inte skulle klara skola, arbete, ha ett hem, vänner och en pojkvän. Det var självklart att allt skulle lösa sig på ett bra sätt.
Jag tänkte nog aldrig att jag skulle bli högsta chefen någonstans, men någon form av ledare. Inte att jag skulle bli förmögen och leva ett lyxliv, men lämna barndomens fattigdom bakom mig. Inte att en kärleksrelation skulle vara frid och fröjd, men självklart skulle jag inte leva ensam. Och jag tänkte att min kropp var stark och kunde klara nästan vad som helst.
Idag på gymmet hos fysioterapeuten blev unga Marie synlig, henne jag övergav när jag slutade att träna. Den vuxna mogna Marie jag är idag fick bli hennes coach. "Kom igen, du klarar det, bara tre till... två till... en till... "
När jag låg på golvet med en stor boll under fötterna och lyfte höfterna mot taket smärtade det både här och där. Så jag fäste blicken på de små hålen uppe i takplattorna för att inte känna så mycket av det som hände i kroppen. Då insåg jag något jag hade glömt bort, hur det mentala kan och behöver vara en viloplats när man ska pressa kroppen för att den ska byggas upp. Det är inte så klokt att vara närvarande med smärtan som kommer ur att träna. Man behöver en mental styrka som vågar tänja lite på gränserna. I synnerhet nu, där jag befinner mig, där smärta för kroppen är detsamma som skada eller sjukdom.
Jag vill välkomna träningsvärk, men slippa värken jag lever med varje dag. Jag vill känna hjärtat slå hårt i bröstet av belastning från träningen, men slippa det galopperande hjärta som ångest kommer med.
Den självsäkra unga Marie som kom att bli så osäker på sig själv, är samma Marie som jag är idag. I grunden finns där en sund och förtröstansfull självsäker Marie och det är den delen som nu coachar den mycket osäkra Marie som kommit att ta över så stora delar av mitt liv efter sjukdom, förluster, svek, fattigdom och kanske också en stor portion otur.
Jag är på rätt väg. Två gånger i veckan tränar jag nu. Jag dansar bugg och har blivit duktig på det efter 4,5 termin. Och så gymmar jag en gång i veckan. Varje dag promenerar jag med hundarna några rundor. Snart kommer våren och då cyklar jag gärna mer. Kanske åker mina inlines på i år. Det vore kul att ta en tur med dottern som köpte ett par förra året.
Numera får jag in pengar på bankkontot varje månad och arbetar 65%. Jag sparar så mycket jag kan medan jag ännu bor hos min dotter, och lägger undan en slant också till henne.
Jag väljer att vara i de sammanhang och med de människor som hjälper mig bygga upp min sunda självsäkerhet. Jag väljer bort de som gör mig osäker och otrygg, där jag inte vet vem jag är och vilken plats som är min.
En annan viktig del just nu är det jag fick syn på igår på bönekursen Närmare Gud. Jag behöver lägga av mig den strategi jag utvecklade som barn. Den som kom ur att jag ville bidra till en förändring i världen.
Jag har försökt vara med och påverka det som sker i världen genom att kompensera, genom att vara en motvikt. Så ju mer andra smutsar ner, desto mer försöker jag hålla rent och städa upp efter mig och andra. Ju girigare världen blir, desto mer avstår jag från alla sorters överflöd. Ju mer människor konsumerar, desto mindre köper jag. Ju mer gränslösa andra blir, desto starkare gränser sätter jag. Ju sjukare världen blir, desto friskare försöker jag bli. Ju mer hat som sprids, desto godare försöker jag vara. Denna relation till världen tömmer mig på kraft. Jag vill byta ut Världen och jag, mot Jesus och jag.
Jesus får vara den som kompenserar. Jesus får vara motvikten till allt det som sker i världen som inte alls är bra och som därför behöver förändras. Jag måste få vara bara jag. Det måste räcka framöver.
Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära. (Psaltaren 23:3)
Jag vill vara vän med allt jag är. Jag vill vara som en vän till både det inom mig som är säkert och det som är osäkert. Jag vill agera som en vän mot mig själv, en som är kvar i både framgång och motgång. Jag vill vara mot mig själv som Jesus är mot mig. Full av nåd och barmhärtighet. En som stärker och tror på mig. Både när jag är säker och osäker. Varken det ena eller det andra är hotfullt för honom. En sådan kär vän vill jag vara åt mig själv.
Tack för att du kommer in hit och läser min blogg. Jag trivs inte längre och känner mig inte trygg på Facebook. Jag tror att jag försökt vara en motvikt därinne. Någon som kommer med Jesus in i en alltmer värdslig livsstil. Någon som kommer med kontinuitet in i en luststyrd tid. Någon som kommer med självrannsakan i en alltmer polariserad och dömande tid.
Jag vill inte det mer, vara en motvikt. Det känns som om jag kastar pärlor till svin. Lilla jag mot en stormande värld som tappat kontrollen över sig själv. Jesus kan stå kvar i det utan att förgås. Jag kan det inte.
Härinne är jag fredad. Detta är min plats där jag kan luta mig tillbaka och vara allt det som är jag. Den säkra och osäkra, den visa och den utforskande, den lilla Marie och den vuxna Marie, den som funnit sanningen och den som söker sanningen, den sårade och den friska, den som är älskad, den som älskar och den som vill bli älskad.. Här är jag ingen motvikt till någon eller något. Här är jag bara mig själv. Härinne är det Jesus och jag.
Han fyller min bägare till bredden. (Psaltaren 23:5)
Det finns så mycket jag skulle vilja ge er läsare. Om jag hade ork och rätt samarbetspartners skulle jag spela in vägledda meditationer som jag vet vore ett verkligt stöd i den tid vi nu lever i. Bibelmeditationer. Möten med Jesus. Möten med dig själv.
Jag skulle bjuda in er alla till stilla mässa så vi fick samtala om Jesus och vara tillsammans i frid och kärlek. Bygga vänskap med Jesus, oss själva och varandra.
Jag skulle vilja läsa för er, hela Evangeliet, små tuggor i taget, så att ni fick upptäcka det jag upptäckt, att han är där, i bokstäverna som bildar och ord och meningar. Det låter konstigt, jag vet, men ändå är det just så. Fråga mig inte hur det går till för det vet jag inte. Jag må vara osäker på mig själv, vem jag är och vad jag förmår, men absolut inte på honom.
I eftermiddag och ikväll ska jag arbeta. Det är frivilligfest i min församling och jag vill utamana mig själv att vara bland så många människor. När man inte är helt frisk är det ofta det roliga som får stå åt sidan. Jag är lite trött på att ha det så. Men de där tre ackorden på ukulelen jag försöker lära mig, det går sådär.
På bordet ligger en teckning som jag vet skulle göra tre personer glada att se. Sötnosen står omgiven av sina vänner Stjärnöga, Rut och Bebe. De ser lyckliga ut ihop. Jämlikar, men väldigt olika är dessa vänner. Sötnosen har lagt av sig sitt "mänskliga" ansikte och ser ut så som vi oftast känner igen henne. Jag kanske vet vad det beror på, men spekulerar inte vidare kring det. Hon är den hon är, med eller utan näsa och ögonbryn.
Imorgon är det dags att kliva in i mars månad. Här kommer redan nu en bakgrundsbild till din mobil som du kan ladda ner. Sötnosen kommer med glädjebud. Efter fastan och påsken kommer nämligen en pingst, det vill hon påminna dig om redan nu. Att efter död kommer liv. Alltid.
Idag firar unga Marie och jag vår namnsdag med en [fasslassbolle].
Kram,
Comentários