Igår kom äntligen tårarna. Det krävdes två dagar i ensamhet med mig själv och ett hastigt möte med ett par sarkastiska småpojkar för att bryta igenom de lager som omslöt min sårbarhet. Glipan fanns där redan och just därför borrade sig pojkarnas ord in i mig. Och innan jag var tillbaka i min semesterlägenhet grät jag. Gråten fick visa vägen till den sårbarhet ur vilka den vällde fram. Det blev därmed en tårfylld kväll och det var ontskönt. Jag behövde gråta. Jag ville släppa allt som hindrade mig från att vara nära mig själv på djupet. Det blev en lång meditationsstund där jag vandrade bortom alla tidigare platser jag besökt i mitt inre. Gråten förde mig på en ny väg jag inte upptäckt förut.
Det kom sig därför att jag i mitt pusselläggande (läs gårdagens blogg om du vill förstå) sökte mig till min egen Youtubekanal och serien Ett år med Gud efter den långa meditationsstunden. Jag letade upp avsnittet som hörde till det aktuella datumet 16 juli, i hopp om att möta upp min sårbarhet och öppenhet, den jag verkligen befann mig i när jag spelade in min bibelläsningsserie 2017.
Det visade sig att temat för veckan då vid inspelningen var lärjungaskap och avsnittet handlade om Jesu fråga: "Vem säger ni att jag är?" Jag såg och hörde hos mig själv en mjuk stillsam framtoning och förkunnelse som jag åter vill sjunka ned i.
Alldeles nyss har jag därför tittat på avsnittet av Ett år med Gud som spelades in den 17 juli 2017. Det handlar om Jesus som den levande stenen och jag talar om skillnaden mellan den stenen och den sten av skuld jag tidigare bar på som min pappa kastade på mig som barn. Min röst är dröjande. Inspelningarna rymmer långa stunder av tystnad när jag söker efter orden att dela. Det drar ner tempot och jag tycker det är skönt. Det påminner om hur jag skriver när jag bloggar. En text som du läser på ett par minuter tar ofta minst ett par timmar att skriva. Inte för att jag har skrivkramp eller försöker pressa fram något, utan för att jag stannar upp, slår mig ned på en sten och bara känner hur vattnet strömmar runt anklarna. Det går liksom inte att pressa in friden mellan bokstäverna, jag måste leva den för att den ska kännas av mina texter.
Jag glömmer inte livet medan jag sätter ord på den väv som ständigt vävs mellan min yttre tillvaro och Guds liv inom mig. Bloggandet är inte en flykt undan världen och den mänskliga tillvaron utan en förkunnelse av den värld där Gud regerar och jag deltar i hans skapelseprocess.
Jag läser dagens bibeltext i den läsplan jag följer detta år 2024. Den berättar om hur Mose har en mask när han talar till sitt folk och hur han tar av masken när han träder fram inför Gud. Det får mig att tänka på Madame Ooh la la. I en mening är hon jag med en liknande mask som Moses bär. Hon står där på framsidan av On Purpose Woman Magazine i sina blommiga snickarbyxor. Inte för att jag placerade henne där utan för att jag blev ombedd att stå där av magasinets grundare och utgivare. Framöver kommer Madame Ooh la la att stå inne bland alla kvinnorna som fyller sidorna i varje nummer av denna tidning. Det förändrar inte budskapet. Madame Ooh la la förkunnar Evangeliet med allt hon är och har till sitt förfogande.
Madame Ooh la la föddes i kölvattnet av Sötnosen redan julen 2016. Hon är det nya landet jag är på väg mot då vid den tidpunkten, den som min djupa tomhet och längtan styr mot. Som uppstår ur mina obesvarade frågor: Jesus, vem är du? Jesus, vem säger du att jag är?
Hon finns där på den allra första sidan av min illustrerade bok Kristus i kvinnan - Kvinna i Kristus som jag tecknar den julen. Hon är ett nytt land i sikte. Kropp och själ iklädd endast sin längtan efter Gud och sin egen identitet i Gud. Och det är Guds ande som teckning för teckning formger henne.
Denna första illustration med sin handskrivna text är som ett ultraljud taget någon gång i de tidigaste veckorna. Precis efter befruktningen. Idag vet jag det.
Jag fortsätter att teckna kvinnan de kommande åren, jämte alla bilder av Sötnosen. 2018 väljer jag att sammanställa och publicera Ömhetsbevis, mina dagboksteckningar som förkunnar svaren på de där frågorna om vem Jesus är och vem Jesus säger att jag är.
Sedan inleds den svåraste delen av min frigörelsen under min långa omvändelseprocess. Jesus berättar det på sista sidan i Ömhetsbevis. Vad som väntar härnäst. Och han gör det otaliga andra bilder jag aldrig visat.
Jesus har kommit för att befria kvinnan från hennes relation till mannen, han som lever i världen och inte i Kristus. Den frigörelsen pågår under ytan i alla de kommande böckerna jag valt att sammanställa och ge ut. Med Ordet du gav mig berättar jag om kärleken, Herrens älskarinna, Stunder av ömhet och närhet och En kvinnas kärlek.
Och mer om den svåra smärtsamma resan finns också i de böcker jag sammanställde men valde att aldrig ge ut; Över vindens ängar, Via Dolorosa - min korsväg, I Ditt ljus, Herrens älskare, Längtan läker och Äppellunden. För att inte tala om de stora mängder av illustrationer som varit en del av denna skilsmässa.
I sig själv är den separationen och splittringen onaturlig eftersom kvinnan i mig bär en naturlig längtan efter förening med mannen. En gåva från Gud är den längtan. Just därför har denna "fritagning" av mig tagit Jesus tio år att fullborda. För min längtan och kärlek till mannen skulle bevaras intakt samtidigt som den skulle skiljas från den man som låtits sig formas av världen och fädernas arv. De senaste åtta åren har jag tecknat och skrivit om denna plågsamma process.
Det var i februari i år som Hon dök upp. Cherchez la femme är ett uttryck som enligt wikipedia betyder: Cherchez la femme [ʃεrʃela'fam] är ett franskt uttryck som bokstavligen betyder ’sök kvinnan!’. Det används för uppfattningen att det som driver en mans (konstiga, annars oförklarliga) handlingar är en kvinna, till exempel såtillvida att han därigenom vill imponera på henne, eller för omvärlden dölja en kärleksaffär med henne.
Mannen i Kristus skulle aldrig dölja sin kärlek för mig. Inte heller har han ett behov av att imponera på mig. Mannen i Kristus drivs inte av känslor han inte kan kontrollera. Kärleken är den väg han vandrar. Sanningen lyser upp den vägen. Därför lägger Mannen i Kristus heller aldrig skuld på mig för sina egna handlingar. Han är inte lik Adam, utan Jesus i sina tankar, ord och gärningar.
Jag minns inte när jag hörde de orden första gången Cherchez la femme! Sök kvinnan! Men de har kommit och gått under en väldans massa år. Plötsligt stod kvinnan där framför en dörr i Paris. Nedtecknad i mitt ritblock. Och rätt som det var så öppnade hon munnen och utbrast: "Ooh la la!" Så fick hon sitt namn Madame Ooh la la. Hon är inte en mademoiselle, för det finns en äkta make i hennes liv. Hans namn är Jesus.
Vad som finns bakom de där dörrarna i Paris visade hon mig tidigt. Bröd och vin och vindruvor. Jag behöver väl knappast förklara vad hon vill ha sagt med det. Stenarna berättar också de något avgörande om mig och Gud. (På tal om det där avsnittet av Ett år med Gud jag såg idag men som spelades in 2017.) Allt hänger ihop, det gäller bara att följa de trådar som Gud väver och inte det nät som människan vill fånga in mig i.
Är jag fri från mannen i världen, kanske du undrar. Ja. Efter en till synes oändlig period av separationsångest. Pojkarnas ord som igårkväll letade sig in i till min sårbarhet var ett tecken på och en påminnelse om hur tidigt vi lämnar Guds väg som är kärleken och går i våra föräldrars fotspår. Pojkarna härmar sina fäder. Döttrarna härmar sina mödrar. Därför sårar man och kvinna varandra djupt redan som pojke och flicka. Hela vår tillvaro styrs sedan av de sjuka tankarna, orden och handlingarna.
Jag vill inte och är inte längre en del av den kluvna relationen mellan man och kvinna. Inte i mig och inte utanför mig. Det finns en kvinna i Kristus som älskar mannen i Kristus. I en sådan man finns ingen lögn, för sanningen visar oss båda vägen.
Jag fann en oskuldsfull och tillitsfull kärlek till mannen i djupet av min sårbarhet. Jag fann en naturlig längtan efter mannen som en hel människa, efter hans kropp och själ och Guds ande i honom. Jag fann en självklar vänskap och ett förtroende, en nakenhet och intimitet. Ett gemensamt uppdrag, att förvalta Skapelsen, att älska Gud och varandra.
Allt det fann jag i Kvinnan i Kristus. Ni andra kan inte se henne. Ni kan inte komma nära henne. Madame Ooh la la är hennes mask så att kvinnan jag är inför Guds ansikte kan vistas tillsammans med er. För den sårbarheten jag bär på innanför min egen hud kräver en varsamhet och en närvaro hos min medmänniska som är sällsynt att finna bland dagens människor. Också bland de kristna i kyrkan.
Som Stinissen berättar denna dag i min andaktsbok när han tar avstamp från Jesu ord i Lukasevangeliet 12:51:
Tror ni att jag är här för att skapa fred på jorden? Nej, säger jag, men splittring!
Stinissen skriver som en kommentar: "Den helige Ande skakar om människan och visar henne att allt som såg så fridfullt och lugnt ut inte har något med äkta frid att göra. Anden avslöjar egoismen, självupptagenheten. Han tvingar människan att ifrågasätta gamla värderingar. Han vill att allt revideras, att alla krafter och önskningar som tidigare strävade i olika riktningar så småningom samlas och riktas mot ett enda mål: Gud. [...]
Splittringen är ett nödvändigt moment på vägen mot den slutgiltiga freden. Men endast ett moment. Målet är frid, varaktig frid."
Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Det är uppenbart att vi båda lyssnar till samma ande.
Vill du ladda ner gratis och läsa mina böcker som jag nämner i detta inlägg går du till fliken BÖCKER.
Vill du läsa senaste numret av On Purpose Woman Magazine eller någon av de gamla där Sötnosen fanns med under ett år går du till denna sida: https://opwgc.com/magazine/
Var rädd om dig!
Σχόλια