Anden, min sinnliga vän

Det är främst genom mina sinnen som Anden visar sig. Kroppens sinnen. I mat som lagats med kärlek. I blicken hos den som älskar mig. I rösten hos den som låter Anden tala. I toner som öppnar mitt hjärtas port inifrån eller utifrån. I mötet med en omslutande kropp fylld av ömhet och värme.

Min kropp är det instrument som synliggör och möjliggör möten med Anden. Och när jag mediterar tar Anden mina inre sinnen i bruk för att så ge sig tillkänna.

Om jag skulle försöka spåra tillbaka i tiden för att upptäcka när Anden först visade sig för mig vill jag nog säga att det var under min konfirmationstid 1983-1984. Vi tonåringar låg på golvet i ett av rummen i St Mikael kyrka i Malmö. Min konfirmationspräst var Maud Rosenschöld. Hon ledde oss i en fridfull meditation där vi fick vila i en prästkrage (blomman). Som vuxen har jag insett att i den stunden sådde prästen ett frö i mig. Anden verkade. Prästkragen visade mig en Gud som var mycket större än mig. Jag var en liten tummelisa i jämförelse med en blomma i hans värld. Blomman berättade att Gud bär mig i sitt gula varma ljus och omsluter mig med sina vita mjuka kronblad. Att Gud kommer med vila, för Gud är stor och jag vågar därför vara liten. Inte konstigt att den gudsupplevelsen satte sig så djupt i mig att jag aldrig glömt bort den.

När jag femton år senare klev in i en meditationsgrupp där vi vägleddes inåt i oss själva på ett liknande sätt fick jag se att prästkragen hade blivit till en hel inre värld, en mindre värld i sig själv, utan att jag hade gjort något under alla de år som passerat för att den skulle växa till sig.

Än idag expanderar denna inre värld som Gud sådde i mig genom sin heliga ande och som prästen talade in i mig. Den breder ut sig i min kropp som en alldeles egen gudomlig skapelse inom den skapelse min mänskliga kropp är.

På botten i ett av de hav som min inre skapelse rymmer finns en hel upplyst stad. Den fick jag se, men inte besöka, någon gång 2008 eller 2009. Av mig själv kan jag inte ta mig dit. Den ligger på ett sådant djup att Anden måste verka som en syrgastub för att det ska vara möjligt att ta sig dit. Staden vilar i djupet av mig tills den dag Gud bestämmer sig för att lyfta den upp till ytan, om det nu är vad han vill.

"Kom ihåg din huvuduppgift", är rubriken på dagens Stinissentext. Innerst inne vet jag vad den uppgiften är i mitt liv. Min uppgift är att vårda den skapelse Gud sådde i mig vid min konfirmation.

Det gör jag genom att vårda den skapelse min mänskliga kropp är, eftersom den är bäraren av denna Guds inre skapelse.

Jag gör det genom att vandra runt i den inre skapelsen som numera rymmer så mycket. Ängen med prästkragar, strandkanten där Jesu fotspår aldrig suddas ut av vågorna, dalgångarna, bergen, skogarnas upplysta gläntor, hagen, de porlande bäckarna, vattenfallet, öknen och de karga klipporna med utsikt över det glittrande havet. Jag vårdar det som gavs mig genom att vara närvarande i den skapelsen med de små förändringarna som alltid sker och för att skörda frukterna som Gud odlar där. Sötnosen, Madame Ooh la la, tavlor, sånger och texter. Frid, försoning, inre samling, stillhet, tröst, kärlek och nåd.

Och jag vårdar detta dyrbara genom att vara närvarande ute i naturen med Moder Jord där Gud som Skapare är tydlig för kroppens alla sinnen. I vinden, i fågelsången, i mångfalden, i dofterna, i årstidernas växlingar och den djupa frid som hela Skapelsen andas. Naturen är en god andlig vägledare. Ett vänligt och vackert ansikte att spegla sig i. Hos henne finns mycket vishet och svaren på många frågor jag har.

Min huvuduppgift är alltså att vara en förvaltare och att föröka det goda som kommer från Gud. Såsom det står på första bladet i Bibeln.

Gud sade: »Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.« Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: »Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.« (1 Mos 1:26-28)

Vem talar Gud till i denna stund när Gud säger "Vi skall göra ..."?

Vem är Guds partner?

Kanske är det Anden, för i begynnelsen när jorden är öde och tom då svävar anden över vattnet. Innan ljuset tänds. Innan Skapelsen fylls av liv. Innan människan blir till, då är det Gud och Anden som är tillsammans sida vid sida. Kanske förenade av evighetens band.

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet. (1 Mos 1:1-2)

Är Gud ett högre medvetande? Ett skapande, talande, allsmäktigt och seende medvetande. Är Anden den som besjälar och ger liv åt Skaparens skapelser? Livgivaren, kärleken, fruktbarheten, omsorgen och närvaron i våra liv.

Är Jesus deras fulländade skapelse? Den avbild som personifierar Guds och Andens eviga och trofasta enhet.

Är Gud och Anden alltings ursprung, de eviga och icke beskrivbara beståndsdelar som bär upp hela tillvaron av allt vad synlig och osynligt är?

Jag kan endast krympa ner detta oerhörda, för mitt förstånd obegripliga och eviga, till min mikroskopiska lilla mänskliga tillvaro för att i någon mån kunna förstå Gud och Anden.

De är som en prästkrage på en vacker sommaräng. Villiga att krympa sig själv så mycket att jag kan lägga mig i deras famn och omslutas av deras kärlek för mig. Likt en närvarande och kärleksfull far och en mor visar de sig, de enda mänskliga ord jag har som kan beskriva den omsorg om mig som de kommer med.

De är som Jesus, Josef och Maria. Som ett litet barn i en krubba omgiven av sina lyhörda, självuppoffrande och välvilliga föräldrar.

De är som Jesus, Petrus och Maria från Magdala. Som en vuxen man omgiven av de människor som älskar honom så mycket att de vill leva sin liv såsom han levde sitt.

De är som Jesus, Johannes och Moder Maria. Som den som dör på ett kors för att öppna en väg tillbaka till vårt ursprung som är Gud och Anden, omgiven av de som är villiga att bära den vägen och leda andra hem.

De är som Jesus och änglarna vid graven. Som den som besegrat döden och lever omgiven av de väsen som existerar i den eviga tillvaron.

Kram,