Jag sitter i köket insvept i min röda morgonrock. Fläkten brummar. Den har fastnat och vägrar stänga av. Jag har krupit in från uteplatsen. Också där blåser vinden. Så pass att den hade slagit omkull vasen med lupiner när jag kom ut i morse.
Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden.
(Johannesevangeliet 3:8)
Jag känner mig tom idag. Det är inte så märkligt egentligen. Igår spelade jag och Andrea in det tredje och sista avsnittet till hennes podd om min resa med Gud och den förvandling som skett sedan första mötet för 25 år sedan. Senare idag läggs det upp på hennes Youtube: https://www.youtube.com/@AndreaHylenWriter
Jag hade tidigare berättat om Fadern och Sonen. Igår var det därför Den Helige Andes tur. Det känns i min kropp och själ och i hjärtat, att jag delat ett stort och viktigt vittnesbörd. Ett djupt personligt sådant. Jag vågar sammanfatta gårdagens inspelning med att jag har blivit född av Anden och börjat lära känna Kärleken.
Herren är min herde,
ingenting skall fattas mig.
Han för mig i vall på gröna ängar,
han låter mig vila vid lugna vatten.
Men även i de lugna vattnen kan det kännas tomt och ensamt.
Resan med Sötnosen tecknar pånyttfödelsen i Anden. Det är en stillsam uppväxt hon genomgår. Men inte smärtfri. Med sitt nya ansikte börjar Gud nu klä henne i mänsklig gestalt. Och Anden tar också en lite annorlunda form när de tillsammans kliver ut för att vandra i Skapelsen. Hon har redan mött min och andras brist på villkorslös kärlek. Det är mer än jag som velat att hon skulle fortsätta vara den där gulliga leende tösen utan några egentliga ansiktsdrag.
Det är lite som med Jesus. Vi vill att han bara ska säga de snälla sakerna, inte de vi behöver höra. Så Sötnosen tränar mig i att älska henne sådan Gud vill att hon ska vara och inte sådan jag vill. Det är bra träning. Lite som när mina egna barn var små och började visa att de hade en egen vilja. Plötsligt var de inte lika gulliga som tidigare.
Men jag förstår också att Sötnosen speglar min tillväxt i Anden. Om jag inte litar på Gud när jag tecknar en liten tjej och låter henne formas av Anden, hur ska jag då tillåta Gud att forma mig? Vad är viktigast, att jag blir omtyckt för att jag är den andra vill att jag ska vara eller att jag är den jag är i Gud?
Så Sötnosen fungerar som en spegel både för mig och för er som betraktar henne. Hon förkunnar tillit till Gud och formbarhet inför Anden.
Solen har tittat fram så jag har tittar ut på uteplatsen. En skål med chiapudding toppad med alltför snabbt framdrivna jordgubbar och lite frusna blåbär är just nu på väg ned i min mage. Dagens andra glas med kaffe står på det avtorkade cafébordet som alldeles nyss var vått av nattens regn. Solens strålar sticker i huden. Löven rasslar i vinden. Himlen har utslängda molntussar som då och då ger skugga. Jag tar ett djupt andetag. Insuper de korta stunderna av tystnad då inga bilar passerar.
Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden.
Jag vet inte var Anden nu ska föra mig, men jag ser en bild i mitt inre. De tre avsnitten jag gjort med Andrea på hennes podd är som om jag dragit upp det stora kors som tidigare var djupt rotat i min inre meditativa värld och satt det i en stor båt. De segel jag ska hissa består av tolv nya avsnitt vi ska spela in. Den serien har rubriken Unfolding the Gift from God. Det är också titeln på min berättelse i Heal My Voice antologin Sensual Voices: True Stories by Women Exploring Connection and Desire. Bokprojektet vi ledde tillsammans, Andrea och jag, mellan 2014 och 2015.
Mästaren kallar på mig. Det skrev jag igår här på bloggen. Jag har klivit in i Markusevangeliet och till min stora glädje har Ordet öppnat sig igen för mig. Istället för att vandra i mitt inre, vandrar jag nu i Guds inre och med en förnyad nyfikenhet. Det är som om jag befinner mig i en filminspelning och jag är bakom kameran. Därför försöker jag skapa mig en bild av platsen där Jesus vandrar omkring. Var ligger Nasaret i relation till Galileeiska sjön där han kallar de första lärjungarna? Var ligger Magdala där Maria kommer ifrån?
Till min stora glädje tror jag att jag fått syn på var och när de två skulle kunna ha mött varandra, Jesus och Maria från Magdala. Jag har undrat över detta. När de möttes? Var de möttes? Jag har bara vetat varför hon valde att följa honom. Det är samma skäl som jag har. Han kom till mig, jag igenkände kärleken och han helade mig.
Det skulle kunna vara här i denna passage de möts: Och Jesus gick och predikade i synagogorna i hela Galileen och drev ut demonerna. (Markusevangeliet 1:39)
Vi vet om Maria, från samma evangelium kapitel 16 vers nio, att: När Jesus hade uppstått på morgonen efter sabbaten visade han sig först för Maria från Magdala, från vilken han hade drivit ut sju demoner.
Jag säger inte att det är vid detta tillfälle de möts, men att det skulle kunna vara det. Det viktiga är inte att jag måste veta det exakta svaret utan att jag vill veta mer. Min nyfikenhet öppnar mig för att se djupare in i berättelserna. Gud släpper in mig bakom kulisserna för att jag inte kräver att få svar som jag sedan är så tvärsäker på att jag vill trycka ner dem i halsen på andra människor. Kristna i synnerhet.
Stegen framåt som uppenbarar sig för mig är alltså att göra tolv poddavsnitt ihop med underbara Andrea för att där berätta om gåvorna jag fått av Gud.
Likaså att kliva in i Evangeliet och vandra omkring där för att få en bild av både omgivningar, större sammanhang och små detaljer jag inte lagt märke till förut. Med ett barns förundran och tillit till att allt härinne är gott, även om det inte alltid är sött utan också innehåller salta godisbitar.
You bring me up, heter denna Sötnosenbild från september 2023. Hon är densamma då som nu.
Men det började så här 2016. Om jag inte hade låtit Sötnosen utvecklas hade jag inte utvecklats. Då hade jag inte kunna "Unfold", veckla ut, gåvan från Gud som hon kom i och med. Jag hade varit fast i den gamla formen. Inuti boxen. Jag hade förblivit som ett barn, inte bara inför Gud där det är tänkt att jag ska vara ett barn, utan inför livet och människor trots att jag där är ämnad att vara vuxen. Paulus beskriver det finare än någon annan i de välkända orden om kärleken, men där vi sällan tar med slutklämmen. Det är så vi människor ofta gör. Vi lyssnar till det som är mjukt och bekvämt för oss, men hoppar över det som ber oss att växa upp och mogna. Vi vill vara vuxna inför Gud, men beter oss som barn i världen.
Vägen framför andra: kärleken
Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.
Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. 6Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.
Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå. Ty vår kunskap är begränsad, och den profetiska gåvan är begränsad. Men när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå.
När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.
(1 Korinthierbrevet 13)
Nu har jag suttit och skrivit så länge att det nya poddavsnittet har hunnit läggas upp. Varsågoda!
Episode 46 w/ Marie Ek Lipanovska: The Holy Spirit: My Best Friend the Wedding Singer
The conversation is Part Three of a Three part series on the transformation of her relationship with God, Jesus and the Holy Spirit. We talked about unconditional love and leadership and following a calling. Marie shared about a moment when the Holy Spirit spoke through her to a friend and the message was about love.
Kram,
Comments