Tre timmar tillbringade vi igår tillsammans. Tre timmar i total närvaro. Varande med varandra. Utgivande av oss själva. Mottagande den andra. Det finns ingen som kan mäta sig med henne, min bästa vän Carina.
Hon bjöd mig på pizza på 400 grader och fika på Ambrosia. Stadens sommarlunk passar oss båda. Lediga människor är lugna och glada människor.
Jag åkte hem mätt och belåten till kropp, själ och hjärta. Genomsyrad av den genuina kärlek och omsorg hon har för mig. Uppfylld av den kärlek och djupa tacksamhet jag känner över att ha henne som en vän. Det är en ömsesidig sann vänskaplig kärlek jag endast upplevt tillsammans med henne. En sådan vänskap går inte att förtjäna, den är en gåva, men också något vi båda investerat oändligt mycket tid i.
Den är bitterljuv, varje underbar stund jag får med henne. När jag hade kört henne hem och satt ensam kvar i bilen visste jag att hon var trött och hade ont. Att vad som väntade henne när hon kom upp till sin lägenhet var att hantera den smärta som aldrig försvinner och som i slutänden kommer att kalla henne hem till Gud. Jag däremot var uppfylld av vårt möte, av den kärlek hon lämnat kvar i mig.
Jag ser i henne det där essentiella. Det jag aldrig upplevt i relation till någon annan människa, enbart när jag är med Gud. Vi ger vårt liv till varandra. Det finns ingen frånvaro i närvaron. Våra tankar vandrar inte iväg. Ingen av oss överger. Inte oss själva. Inte den andra. Djup möter djup. Kärlek möter kärlek. Vi bryter livets bröd med varandra. Allt ryms i ett sådant möte. Allt har det plats för. Det är välsignat.
När jag själv var väldigt sjuk, då samlade jag kraft i flera dagar för att kunna ge några timmar av kärlek, omsorg och fokuserad närvaro till mina barn inför ett kalas eller liknande som jag kände var så värdefullt för mig att jag var villiga att ta orkeslösheten och smärtan som följde efteråt. Igår fick jag syn på den självuppoffrande kärleken i min vän. Den har funnits där länge, men igår såg jag den lysa så starkt och klart. Och jag tog emot varenda droppe av den kärleken och lät den sjunka in. Den kärleken är förvandlande. Den är Kristuslik.
Att vara närvarande med en annan människa i tre timmar kräver många års träning. Både Carina och jag har kultiverat den djupa närvaron, men på olika sätt.
Den som inte kan vara närvarande med sig själv så länge kan heller inte vara det med en annan människa. Carina har stått tyst och stilla i sig själv, med händerna på en annan människa, i tusentals timmar under alla sina år som kroppsterapeut. Jag har suttit tyst och stilla i mig själv, med händerna på tangentbordet och närvarande med er, i tusentals timmar under alla mina år som bloggare. Det är just där i gränslandet, när man är kvar i sig själv och samtidigt med den andra, utan att man försöker styra händelseförloppet, när man inte har ett behov av att fixa eller rädda den andra människan från sig själv, och man inte heller förnekar de egna inre impulserna för vad som vill ske i mötet, det är där som närvaron med och tilliten till livet kultiveras.
Jag skulle kunna ha stängt ute all den kärlek och omsorg Carina kom med till mig igår genom att se på henne som den sjuka och den av oss som mest behöver kärlek och omsorg. Jag skulle då ha tagit hennes eget personliga ledarskap ifrån henne. Jag skulle ha förnekat hennes egen kärlek och omsorg om sig och sitt liv. Jag skulle ha satt min vilja framför hennes. Jag skulle ha förkastat hennes gåva och fråntagit henne glädjen att vara givaren av den kärlek och omsorg och närvaro som hon hade samlat ihop för att ge åt mig. Men jag vet av egen erfarenhet att när man få lov att ge sig själv och sitt dyrbara kärleksmättade liv till en annan människa som verkligen tar emot den gåva det är, då fylls inte bara mottagaren upp utan också givaren. Ibland är den största kärleken att få ge. Ibland är den största kärleken att få ta emot. Kärleken föredrar inte det ena eller det andra. Kärleken är både ock.
Att vara kvar. Att inte överge. Om det har vi talat många gånger Carina och jag. Hur utmanande det att vara kvar i den djupa närvaron i en samtid då allt ska gå fort och vi tror att vi ska rädda och hjälpa andra innan vi ens blivit vän med oss själva på djupet. Och där vi krampaktigt håller fast i både det ena och det andra, istället för att hålla livet i en öppen hand och ta emot dagen oavsett vad den kommer med.
Nutidsmänniskan tycks besatt av att kontrollera tillvaron och därför ser hon inte att allting i livet har sin egen rytm. Hur kan Carina ha överlevt så många år med sin cancer, frågar sig många människor. För att hon fallit in i den naturliga rytmen som visar sig för oss när vi litar på livet och tar emot det sådant det kommer oss tillmötes. Med det ljuvliga och det smärtsamma, och alltsom oftast med det bitterljuva, en salig blandning av sött och salt.
Det gör ont att födas. Det gör ont att leva. För den som är närvarande. Men det gör en gott att födas om och om igen. Det gör en gott att leva. För den allra djupaste närvaron som bär upp hela tillvaron av liv är kärlek. Villkorslös självuppoffrande kärlek. Så när vi har ont i hjärtat för att vi älskar en annan människa kan vi tänka att vi anar något av Guds smärtfyllda kärlek för sin Skapelse och sin människa. Det gör ont i mitt hjärta när jag tänker på Carinas dagliga lidande. Men jag vill inte att mitt medlidande ska ställa sig i vägen för all den kärlek och omsorg hon vill ge mig. Det skulle orsaka henne en annan form av lidande, en själslig smärta. Det gör henne mer gott att jag njuter av hennes vänskap också idag. Att jag låter den gåva hon är sjunka djupt ner i mig, som ett frö i en bördig jord, så att jag kan skörda frukten av den när jag inte längre kan ta en tugga av den. Jag förökar vår vänskap när jag idag fortsätter att känna de många goda smakerna av hennes kärlek och omsorg i min mun och sätter ord på dem för att dela vänskapens glädjebudskap också med er. Jag fortsätter att ta emot henne, om och om igen, för ingen annan gåva kan någonsin vara just den unika underbara gåva som Carina är.
Några råd på vägen
Bli bästa vän med dig själv om du vill vara den bästa vännen åt en annan människa.
Överge aldrig den du djupast sätt är för att få ingå i en familj, en gemenskap eller i ett sammanhang. Endast djupet i dig kan öppna för djupet i den andra. Där du överger dig själv kommer du att överge din nästa.
Ta emot livet med en öppen hand. Håll inte fast i något eller någon. Nakna föds vi och nakna dör vi. Liv och kärlek är det enda som har ett egentligt värde.
Syna alla dina tvivel. Välj tillit och fördjupa den.
Kultivera den djupa kärleksfulla fridfulla ömsinta närvaron. I din kropp. I din själ. I ditt hjärta. I ditt sinne. Träna att vara närvarande med en annan människa utan att ha din egen agenda.
Bli mottagen så lär du dig bli en mottagare.
Låt dig älskas så lär du dig älska.
Var rädd om dig så lär du dig varsamhet om allt levande.
Lev ditt liv. Det har sin egen mening och över det vilar Guds egen välsignelse.
Vi blir till i mötet med varandra. Lär dig att känna igen de människor Gud ger dig i gåva. Du kan inte förtjäna dem, men du kan ta emot dem med ett öppet hjärta och tacka för allt det oväntade de kommer med till dig. Berika deras liv med ditt liv och låt deras liv berika ditt liv. Då kommer du att få smaka på Andens frukter. Njut av de frukterna. Också när de är bitterljuva.
Var rädd om dig!
Commenti