Jag lyssnade till en fågelunge denna morgon. Den gol efter mat. Just nu hör jag ett kvitter jag inte känner igen. Det låter som den kallar. Mycket vackert är lätet. Klart och klingande.
Gud är överallt, så mycket har jag förstått. I ögonhöjd med molnen och måsarna på mammas balkong. På marken i den grönskande uteplatsen hos dottern. Och jag inser att Gud är där jag är. där vi människor är. Jag är kanske bara lite mer uppmärksam på Guds närvaro än de flesta andra är. Inte av mig själv naturligt, men för att jag söker Gud och saknar Gud när jag behöver vara närvarande med andra människor.
Gud finns i oss alla, det är vad jag tror, men för den människa som inte tror på Gud eller som tror på Gud men är alltför upptagen av världsliga ting, där är Gud dold bakom människans bortvändhet eller egenvilja. Sådan är min upplevelse, att människan kan dölja den Gud som finns inom henne. Jag finner ingen djupare vila i de mötena, för den frid Gud kommer med finns inte naturligt i människan. Den strömmar fram ur människans umgänge med Gud. Det räcker inte att besöka Gud då och då, att enbart vara gäst i Guds hus, inte om man vill bära frid och kärlek in i relationer.
Därför längtar jag ständigt efter Gud. Majoriteten av människor, samhället i stort, lever långt hemifrån Gud. Både från Gud i sin nästa och Gud som vilar i djupet av människan själv.
Med kärleken till Gud kommer en frihet jag inte funnit någon annanstans. Jag vet inte om det är vad kyrkofadern Augustinus menar med sina ord "Älska Gud och gör som du vill", men jag har funnit att när jag älskar Gud med hela mitt hjärta, med hela min själ och med hela min kraft och hela mitt förstånd då är det som om kärleken vänder hemåt och det sätter mig som människa fri.
Jag vet nästan ingenting om kyrkofadern Augustinus. Jag har inte läst hans bok Bekännelser. Jag känner bara till att han är en mycket omtalad man inom kristendomen och att han gjort både gott och ont för vår religion.
Han tycks ha tappat kärleken till kroppen på sin väg mot omvändelse. Kanske för att han levde ett sexuellt utsvävande liv, vad jag har förstått. Då är det lätt att man väljer den enkla vägen, dvs den motsatta ytterligheten, istället för att gå kärlekens väg och försonas med sina kanske allra djupaste sår. Augustinus sår är idag också kyrkans sår, men jag vill något annat för mig själv.
Jag är framme vid den punkten då jag ska få med mig hela kroppen på min resa hem till Gud. Jag tar lärdom av Augustinus misstag. Nästa vecka börjar min semester och under den ska jag fokusera på just min kropp. Ge den all den kärlek den behöver som jag känner saknas just nu. Visserligen visar jag mig själv mycket omsorg och varsamhet, men min kropp behöver mer. Mer kärlek. En djupare närvaro. Egentid med Gud.
Jag har en mamma som är 93 år och som för några månader sedan fick en stroke. Jag har en vän som lever med dödlig cancer. Jag har själv varit svårt sjuk för några år sedan men Gud gav mig en ny chans. Den kastar jag inte bort. Gud älskar min kropp. han älskar mig som kvinna. Min kropp är ett hem för honom här på jorden. Hans liv strömmar i mig. Och det hemmet behöver ses om lite extra. Prioriteras. Fräschas upp. Den stora renoveringen är redan gjord.
Jag har behövt finns för min mamma, min dotter, mina barnbarn, hundarna, växterna, andras hem och deras liv under en längre tid. Det har varit och är en gåva, att värna och vårda livet, andras och mitt eget. Men nu behöver jag vända hemåt och se om mig själv och mitt hus. Lära känna Gud ännu djupare i relation till min egen kropp.
Luktärten återhämtar sig sakta men säkert. Alla blommor, örter och gröna växter på uteplatsen har överlevt i min frånvaro. Vatten och sol räcker för det ändamålet. Men vill man att det ska vara friskt, frodigt och vackert krävs något mer. Kärlek. Ömsinta fingrar som plockar bort vissna blad. Varsamma händer som ansar och beskär. Ögon som ser och älskar vad de ser. En inställning till allt levande och en villighet att sätta livet främst. Sådana ömsinta fingrar, varsamma händer och kärleksfulla ögon har jag. I relation till växter, djur och människor. Sådan har jag blivit när jag låtit Guds kärlek forma mig och Guds frid uppfylla mig. Jag var inte så förut. Jag har blivit det under min vandring hem till Gud. Kanske är det därför myggen älskar mig. De har firat nattvarden på mina ben medan jag suttit och skrivit.
Var rädd om dig!
Comments