Abide in me

En dag och en kväll var själen orolig. I en kropp som omfamnat sin själ och gjort henne till sin livskamrat innebär det en orolig kropp. Skälvande leder. Ett ömmande hjärta. Det är som att vara till havs när det är sjögång. Det hjälper inte att sitta ner i båten. Jag blir sjösjuk i allafall, för ankaret är uppdraget, vi är på väg bort från det gamla och mot det nya.

Det är en sträcka i tro och i tillit som kan vara behaglig när havet är spegelblankt och solen står högt på en klarblå sommarhimmel. Samma sträcka i dålig väderlek kan få den mest härdade kapten att ligga under däck och kräkas. Så jag sökte efter något att hålla mig i och öppnade en bok i hopp om att finna ett stadigt fäste. Där fann jag orden "Abide in me".

Det var som om Jesus hutade åt vinden, sade till den att visa barmhärtighet. Jag visste inte vad abide betydde, men själen lydde och långsamt gav oron vika, ankaret som hade varit uppdraget började att sjunka. Ett lugn sänkte sig över mig och själen drog sig tillbaka ner i djupet där hon trivs allra bäst. Där hon finner vila.

Kanske är min själ mer som en val än som en människa. Kanske är hon som ett stort väldigt havsdjur som hör hemma i de nästan oändliga djupen. Kanske ska jag sluta med att försöka dra henne upp ur havet och placera henne ombord på en båt. Även om den båten skulle vara Arken.

Jag har aldrig tänkt på det förut, men Noa och hans familj fyllde aldrig sin ark med havets djur, det behövdes inte. Havsdjurens liv var aldrig hotade av den stora översvämningen.

Abide in me, det visade sig att orden jag fann betyder förbli i mig.

Min kropp har länge känts för liten för min själ. Likt ett plagg som klädde mig när jag var ett barn men inte sedan jag blev vuxen. En själ stor nog att kunna sluka hela den där båten jag sitter i. En själ som behöver stora oceaner att färdas i, som är född i frihet, inte i fångenskap, om dör om hon strandar eller försöker bli ett landdjur, en människa.

Hur förhåller jag mig till det? Att min kropp är som en liten eka och min själ som en gigantisk val. Vem ska sitta i båten för att själen ska kunna leva i frihet i det stora blå?

Jag minns en gammal teckning. Där är vi två i en båt. En som ror och styr. En som åker med.

Abide in me, förbli i mig.

Kanske finns det i min kropp inte plats till fler än två. Till Jesus som ror oss dit vi ska och till den i mig som litar till honom och under resans gång betraktar, vittnar och berättar vad hon ser och han gör. Kanske har min själ sin frihet endast i djupet liksom Anden har sin frihet i höjden. Kanske har varje del sin alldeles egen plats i Skapelsen.

Kram,